Aftonbladet – 16 december 1859, sida 2

mr TA CER DR rn En a 4 om hvilken man här med skäl kan tillämpa uttrycket han kan inte säga, bur väl han vill i sit sträfvande att åvägabriuga någonting riktigt extra-värmt, botten-svenskt och erkerofast, slår betydligt öfver och här och der örlorar sig i fraser, så bålstora, att en sund ;ch redig tanke icke kan trifvas i dem. Svenskmanna redbarhet ch trofasthet har ett :.nklare, men i all sin enkelhet uttrycksfullare språk, vittnande derom, att den är fullt medveten om hvad den vill säga hvad den fjordrar, hvad den hoppas. I Westgöthabygden är titeln på en uppsats af författaren till Sjöjungfruns sagor, och vari denne på et särdeles angenämt, ledigt och underhållande sätt skildrar en färd på jernvägen från Göteborg till. Falköping och lerifrån genom åtskilliga delar af Westergötland, och hvilken skildring. är illustrerad eom åtskilliga träsnitt. Författaren kryddar sina anteekningar genom flera små anekdotiska episoder samt med anförande af åtskilliga folksägner från fordna tider samt från den allra nyaste tiden. Bland de sednare äro åtskilliga, som röra sig kring det sednaste storlägret på Axevalla hed och af hvilka vi ej kunna neka oss nöjet att anföra ett par stycken. Om Eckornavallen, der allmogen fordom samlades: för att rådslå hvad botkunde finnas mot Digerdöden, berättar författaren följande: -— Der stod slaget mellan prinsen och prinsessan — sade min skjutsbonde, traktörens i Falköping dräng, en gladlynt smålänning, dervid han pekade uppåt sandåsen, , — Emellan prinsen och prinsessan, sporde jag något förundrad. — Ja, de stridde emot hvarandra. Här segrade han; men vid Ylla marknadsplats hade hon liksom öfvertaget. Kronprinsen måtte vara förfaseliga stark — fortfor han — ty soldaten Gren vid Skaraborgrane har talt om för Falköpingsboerna, att prinsen kommenderade fram ett helt regemente och indelte det i femti och femti man. Sedan kastade han i en bandväunning omkull den ena afdelningen efter den andra. Då ville jag tas me honom ensam, sa Gren, men fast j vet, att jag ä styf, så låg jag der som en vante. Hvem kan förundra sig öfver en Starkotters och : ndra kämpars vidunderliga bedrifter, när man -ser sådana jätte-myther upprinna i vår prosaiska tid! Vi citera ettannatstycke: Der på backen — visade han (en annan skjutsbonde) mig — hade de liksom en fästniog och der skulle fotfolket ta artilleriet; men de fingo ingenting för sitt besvär. Här stodo de kungliga och herraroes hästar. Der höllo sig husarerna, och de. redo så outgrundeligt. Men outgrundligast red kronprinsen, för han red så det rök i torfvarna, så det tog eld i dem, och kronprinsessan; hon red ihjel flera hästar. Prinsen sjelf var myoket: enkelt klädd, nästan som en sergeant; men han hade finare kläde än alla andra i jackant Och kronprinsessan, hon sa;. att hon inte haft så roligt sen hon kom till Sverge; derföre bad hon prinsen, att lägret ännu skulle få fortfara några dagar, så ville hon för hvar dag kosta 10 banko på hvar man; ty hon skall vara så fasligt rik; men kronprinsen svarade, att det gick inte an, ty då miste han tjensten, för han skulle upp tillStoekholm och regera. Och när kronprinsessan for, hade hop lofvat inköpa alla tröskverk, pådet tröskkarlarne måtte få förtjenst. I kalendern meddelas en liten litografi, tecknad efter den genom en mängd afbildningar allbekanta Diisseldorferkompositionen;. som framställer en liten tuåring, som ensam och i barå linnet begifvit sig upp på en öfverhafsviken lodrätt uppskjutande klippa, och står der lugnt blickande mot fjerran, under det den torftiga stugans invånare med fasa varseblifvit den fara; hvari han sväfvar. Detta är ett täckt och tacksamt motiv äfven för poetisk behandling, men vi betvifla högligen att mll O. Carlen lyckats poetiskt återge situationoen, då hon i sina till bilden fogade verser af den lille pilten gör, en Clas Christerson Horn, som på ett Ålandsskär står och djupsinnigt blickar mot Finland samt vemödigt profeterar om de faror och olyckor, som en gång skola drabba detta land: Jemte en liten vy af Strengnäs, finner man en kort, men innehållsrik och behagligt skrifven skildring af denna stad och. dess: öden. af Th. S. Det inre af Storkyrkan i Stockholm, sådant det befinner sig efter den nyligen undergångna reparationen, utgör föremål för en teckning jemte åtföljande beskrifning. Konung Oscar och Skogvaktaren? är er berättelse af Pehr Thomasson, som äfven ä särskildt utgifyen och som vi härnedan om: nämna. ?Utvandrarne?, poem af —ed—; utmärker sig lika mycket genom glödande fosterlandskänsla och ädelt frihetssinne som genom förtjensterna af renhet och enkelhet i formelt hänseende. ; Wasa-minnet i Dalarne?, nemligen det, son skall upprättas genom uppresande af en liter monumentäål bygnad, inrymmande. åtskilliga taflor, skildras af Kjellman Göransson, hvar: jemte det blifvande monumentskapellet finnes afbildadt både till det yttre och det inre. Af G. Thomå finner man dernäst ett Geografiskt utkast? om svenska berg, cn allmänfattlig och intressant öfversigt, förtydligad genom flera profiler samt af en plansch, innehållande en sammanställning af Sverges förnämsta bergshöjder. — En skildring af det nya skolhuset i Wisby läses med intresse. Teckningen af detsamma visar öss en ganska prydlig bygnad, men som synes oss ha mera tycke af en större jernvägsstation än af en läroverksbygnad. — Hvar och en skall säkert med nöje genomläsa den särdeles välskrifna. populärt hållna, men på noggranna krigsbistoriska forskningar stödda uppsatsen ?Gustaf Adolf vid Litzen, hvilken åtföljes af flera illustrationer, bland andra en efter Wåhlboms bekanta tafla i kongl. museum. — Det störartade hospital för sinnessjuka, som blifvit uppbygdt vid Conradsberg invid Stöckhölm, finnes här äfven afbildadt med åtföljande beskrifning. Crusenstolpe har som Vanligt lemnat s. k. dödsrunor öfver under året bortgångna märkligare personer, nemligen Emilia Petersen. född Eckert, C. A. Agardb, J. Bredian, C. E. Zedritz, E. Roberg, Sara F. Torslöw, E: RP öv Saältsa Joh. Johansson. O. A. BiincfronamA he