Aftonbladet – 16 december 1859, sida 1

ot hb. säg ; ZU ÄVEN. NOVELL FRÅN ITALIENSKA KRIGET, j AF ORVAR ODD. Det. bref la Sandrina, bade skickat henne, varsett litet, elegant, parfymeradt; med pressade: kanter och förgyldt snitt. Men Lauretta hadö i sätima vefva äfven erhållit ett annat. Detta var på ett stycke groft papper, med en handskrift. ak det, mest ociviliserade slag, rader upp och per i alla. sorter kroklinier, bokstäfver af en omöjlig piktur,: ett bläck, som uppenbarligen till tre fjerdedelar bestöd af mögel och vatten. Illa hopviket och. försegladt med en knapp. Detta var frin. Anselmo, denne fogelfrie mån, son. med en temligen jämmerlig figur skymtat förbi oss vid ett visst nättligt äfventyr i Vercelli. Brefvet var af följande något orediga, men som det tycktes upprikugt menande, innehåll: . . Jag skrifver till er, mot hvilken jag: betett mig så fegt och ovärdigt, emedan jag icke har möd att skrifva till min böstru, hvilken gudskelof icke känner min uselhet, Tillgif, om, det är er. möjligt, en, ångerfull. själ och säg min hustru, att: hon måbetrakta mig som död! Ett ungdomsbrott från den: tiden jag tillbragte i min garnle välgörare JonneZ hus i Como drifver mig. för. andra gången från, denna jord, som jag. aldrig skall återse, När. ni. får .dessa rader, ärsjag redau längt borta på hafvet. Bed min bustru aldrig vänta mig meft Jag: har icke varit -Henne värd, men jag vill på andra sidan Bafven aldrig phöra att tänka på henne och uppsända er för hennes väl. Lef lycklig och ej en vilseförd! ; Anselmo: Litta Detta bref, eburu det icke i och för, sig uppväckte hös, Lauretianägon känsla afafsky, snarare ett visst medlidande, hade dock berört henne på ett lifligt sätt och kommit ) Se A. B. n:r 280—290.