Aftonbladet – 16 december 1859, sida 1

zuav med namnet Cordon, som i morgen skulle försöka att resa sig på sina ben; n:o 108, i öfra våningen, en fransk stabstrumpetare, som fått ena armen afskjuten, men torde ännu kunna komma att traktera sitt instrument; n:o 109, en fransk voltigeur, hvars voltige vore slut,, enär ena benet icke gerna längte kunde göra tjenst, och ändtligen: det är sannt, n:o 27; det är ganska riktigt ensardinare...... O, min Gud! . Behagar ni följa mig, mademoiselle! Dock tror jag ganska bestämdt att hans namn är icke — hvad var det nut Jennez. : Det är ju ett franskt namn? Ja, men likväl en sardirsk frivillig, som bär det. O, min berre, om det dock vöre han! Här, mademoiselle! Carlota lutade sig, darrande i bela sin kropp. af ängslan och förväntan, ner öfver den sjuke och betraktade hans d ag... ÅAck nej, min herrelv yttrade hon sakta och svårmodigt, medan hon tyst och långsamt drog sig tillbaka; det är icke han. -O, att man kan vara så mycket egoist vid en döendes säng! Men jag hade önskat att det hade. varit han, äfven om jag blott skulle hafva inträffat tids nog för att sluta hans ögon. ÅTTONDE KAPITLET. Hela verlden känner den vackra Villa Marsilia straxt utanför Milanos portar. Som ett litet fepaläts ligger den på en höjd mellan grupper af acasier, körsbärsträd och oranger; en lång all af slanka popplar förer dit från stora chaussn, och så snart man kommit igenom den prydliga jerngallerporten, vidtager en slingrande och långsamt uppåt-stigande väg, der man för idel prunkbuskar, vinträd och en småskog af ilandade sydländska arbuster för ett ögonblick alldeles förlorar — sjelfva byggnaden ur sigte, tills man ändtligen träder ut på en öppen grön plats, i fonden hvaraf den täcka villan presenterar sig,