Aftonbladet – 14 december 1859, sida 1

Ja, det är. Det måste så vara . Hon steg lifligt upp och begaf sig på bemvägen. Samma qväll hade hon ett förtroligt längre samtal med sin vän och andre far, den gamle. Jonnez, hvilken visserligen flera gånger derunder skakade betänkligt på sin gråa hjessa, men slutade med att taga hennes hufvud mellan sina båda händer och rätt hjertligt kyssa den unga flickan. Följande morgon var Carlota redan ganska tidigt färdig till en resa. Så fort Jonnåz vaknat, sprang hon in till honom, sade honom ett nästan gladt farväl och skyndade derefter trapporna ner för att hoppa upp i den väntande resvagnen. ; SJETTE KAPITLET. Medan det mystiska bref, som af obekant band hade blifvit aflemnadt till Carlota, vålladei det jonnezka huset all denna oro, uppståndelse, ovisshet och spänning, hade tusentals andra bref — blott inom den inskränkta krets, som omfattar vår berättelse — hunnit korsa hvarandra i alla möjliga riktningar, hvart oc. ett spelande sin lilla roll, några en mer och mindre isolerad, andra i sammanhang med andra och utgörande lenkar i kedjan af händelser utaf alla tänkbara slag. Om menniskan vore begåfvad med den mäktiga stämma, att frågor och svar kunde höras från Europa till Ostindien och att Paris kunde samtala med Peking, komme hela verlden att gå upp i ett enda omätligt virrvarr af skrik och prat, och ingen af dessa intressanta hemligheter skulle finnas till, hvilka utgöra en af jordelifvets pikantaste sidor. Redan inom de kortaste afstånd, mellan Stockholm och Södertelje, skulle luften från morgon till qväll vara uppfylld af ett sådant skrål, eller rättare surrande, utaf olika röster, att man måste tro sig vara vid ett evigt kalasbord eller midt i en polsk riksdag, och menniskan skulle nödgas krypa ner i jordens inelfvor hvar. gång hon ville tänka en redig tanke för sig sjelf. Detta kunde icke gå an,