Aftonbladet – 14 december 1859, sida 1

Och dock var Carlota icke fullt tillbakavisad af dessa skäl; hon erkände deras giltighet, men hon afslöt icke dermed räkningen. Hon gjorde som vetenskapen, hvilken efter att hafva bevisat sin teori för längesedan, dock emellanåt för säkerhets skull tar och räknar kalkylen om igen. Så inrotadt är hos menniskan begäret, att icke säga: behofvet af att tvifla. I sina tysta timmar genomgick hon åter gerna allt, försökte att hitta på nya inkast, att skapa sig nya möjligheter, att uppgöra nya kombinationer och att leta efter nyautvägar. Så denna afton, medan hon vankade i Comosjöns parker, mellan de dunkla träden, vaggade endast sagta i sina toppar af en lätt och smekande vind. Till slut satte bon sig på en bänk och förföll i ett djupt grubbel. Hon hade suttit på detta sätt en god stund; då hon ändtligen åter lyfte sitt nersänkta hufvud och yttrade för sig sjelf: Ja, något måste dock göras, och detta lika väl som något annat. Mitt beslut är fattadt, och i morgon — i morgon till verket. Hon hade satt sig så, att hon hade tätt omkring och framför sig en vidsträckt lund af ekar och valnötsträd, under hvilkas kronor det redan var mörkt, så att man knapt kunde urskilja något. Men bakom dessa träd var der en liten utbuggning och på andra sidan deraf en bakgrund af acacier. Just som hon yttrat sitt sista ord och hennes blick kom att falla mellan valnötsträdens stammar, upplystes plötsligen den ljusgröna acacieväggen derborta genom ett solsken, som under något försvunnet moln föll in i den lilla utbuggningen, medan det icke förmådde att tränga in genom de större trädgrupperna. GCarlota blef slagen af denna fantasmagoriska maturlek och hon betraktade länge och väl genom den henne närmast omgifvande skuggan den ljusa ridåen der längre bort. O Gud! yttrade hon efter en stund, är detta framtiden? Och hon tillade med en hänryckning, som om hon fått ifrån himlen ett svar på sin fråga: