Aftonbladet – 14 december 1859, sida 1

slut, men af hvem och i hvad afsigt? Detta var mer än någonsin till att grubbla sig vanvettig öfver. Denne tyske prest! Och denna infernaliska beskyllning, så ogeneradt utkastad! Men å andra sidan, dessa Paolos obestridliga tillhörigheter, komna till rätter man med sina fullkomligt riktiga adresser! Och med allt detta — dock, hur man vände och betraktade saken, famlade man der i den fullkomligaste natt, och för att en gång kunna sluta, hvar skulle man börja? FeMmtE KAPITLET. Det var en herrlig italiensk Juniqväll. Carlota hade gått ut till Jonnez villa vid Comosjön för att besöka sin far, hvilken redan der hade installerat sig, och hon hade, efter att ha helsat på honom, begifvit sig ensam ut på en liten vandring i de kringliggaude parkerna. Det var redan fjorton dagar förlupna sedan den, då underrättelsen om Paolos död hade ankommit till Como. Man hade under denna tid icke lyckats komma på minsta spår efter den hemlighet, som sysselsatte hennes, den gamle Jonnez och hela familjens alla tankar. Det såg nästan ut som hade man här för sig en af dessa lifvets många fomanlika mysterier, hvilka aldrig bfifva uppdagade, en af dessa händelser, hvilka kasta nyckeln till sitt ursprung bakom sig i det doldasdjup. Man var visserligen långt ifrån att finna sig i detta sitt öde; den gamla Jonnez hade på dessa få veckor grånat mer än förr under åratal, och Carlota egde knappast mera någon ros qvar på sina kinder, men de började begge försona sig med den tanken, att man borde taga det vissa för det ovissa, sörja Paolo som oåterkalleligt förlorad för dem och anse hvarje vidare försök att spana efter sammanhanget med denna tragedi för temligen spildt. För öfrigt — man återkom alltid dertill — skulle ju ett bref från honom sjelf, såframt han ej vore död, för längesedan hafva bort leta sig väg till dem, hvarhelst han än befunne sig. Mot dettafargument var intet att invända.