Aftonbladet – 13 december 1859, sida 1

nöt tviflat öm min trö, hån här då och då kömmit att med en blick, med en förstulen håndtryckning trösta mig, resa mig upp, förnya min kraft i tider af den yttersta förnediing, bat har mången gång medfara för sig sjelf räddat mig från dessa österrikiska dagdiifvares Oförskäthda mångr och råa pock, då jag, för att spåra en sjuklig får, måste göra en cafetärnas tjenst och utsätta mig för den dägliga Beröringen med ett afskum; ... o, när jag tänker tillbaka på denna tid; som — himlen Väre prisad ! — är förbi! O signör! Ni, lyctligare lottade, ni vet dock icke fullt, hvad den i mindre vilkor sträfvande måste lida! Icke att jag. småsihnadt missunnar er detta, men ni, pi skulle, om Ni kände det, förstå det dubbelt lätt, att en själ till slut blir högmodig och sjelfkär, som ickelåter sig afdylikt besegra och j dukar, under för sitt öde. Joiingz endast tryckte hennes hand. Han! fattade den åter och tryckte den med förökad värrga; han lyfte den ridderligt till sina läppar och Kysste den. När håan lemnade 0ss, förtfor Carlota, för att strida för denna samma heliga sak, som Giulio, min äldste bror, hade offrat sitt Nf för, var jag också stolt -— öfver honom, och med den afskedskyss, jag tryckte på hans läppar, trodde jag mig viga honom åt seger och ära... 3 pJa, min dotter! Det var åt seger och ära.o bsMen i döden. c ... Det är sannt. sJag har en särskilt fråga på mina läppars, upptog Carlota åter den för några minuter afbrutna tråden; hvem har lemnat er denna sorgliga underrättelse ? iJonnez liksom vaknade ur en dröm. Hvem? Jag vet det icke. En obekant har låtit lemna här i buset ett litet paket. Det innehöll dessa reliker, hans ur, hans anhotationer, några bref. Men är det icke tillräckligt? Er fråga — vet ni då något mer? — Har ni något tvifvel? Misstänker ni. något