Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

sitt hufvud, stampade en gång red sin lilla fot i golfvet, som i yttersta vredesmode, och betraktade derefter Beauvallet med en blick, som närmast uttryöckte den största grad af förvåning. Ja, min herrel yttrade hon slutligen, ni har rätt; dessa abbder: och dessa munkar! Ingen sann fosterlandskärlek utan heder och ära! Vi måste och vi skola kunna hjelpa oss detta sällskap förutan. Abbå Lugi skall aldrig mer sätta sin fot inom denna tröskel. Den andre, han är redan rest och borta, ... förmodligen en hans värde själsfrände! Låt honom faral...... Och nu, hvad kan jag göra för er?n För mig? Ack, Ack, signora! I afton marschera vi med Guds hjelp vidare mot dessa österrikiska slagtare och banditer! Gud gifve blott benen finge komma så fort fram som vårt hjerta önskar! För mig kan ni endast göra ett: glöm icke min pojke! Besöker ni ännu någon gång San Pietro? Ja! Och när ni kommer igen, skall ni se pojken frisk och dugtig; jag ger er mitt löfte derpå ; Ni lofvar det. Bien, så tror jag det. Och så, min goda signora, farväl! ... Fast! Ni.kan göra mig en tjenst ännu., Himlen vare prisadl : Detta visitkort der, — gif mig det! För er är det till harm och ingen nytta, för mig — jag hade lust att svärja derpå, — kan det möjligtvis bli till något gagn; jag säger: möjligtvis, men jag hade, sacre nom de dieu! stor lust att slå mig i kacken derpå.,. Man har sina aningar här i verlden. Detta visitkort? Abbens?... Var så god Och nu till tjensten, jag kunde göra erb Det var det, min fru! icke annat. Och sedan — när ni skrifver till er lilla olyckliga vän i Santhiå, hälsa från Beauvallet zoua