Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

Det är här stället att med två ord beröra det förhållande, som hade inträdt mellan den äldre Jonnå8z och den unga Carlota, cafeegarens dotter, från den dag då Garibaldi lät ställa en bedersvakt utanför hennes dörr och då Jonnez hade skyndat att aflägga henne ett besök. Jonnåz hade af hennes egen mun erfarit allt hvad som rörde den mördadej Sfarizz, hans efterlemnade annotationer af det raska och behjertade sätt, hvarpå den unga flickan hade förstått att i stället utföra den aflidnes värf. Han hade härunder lärt att i denna ficka känna en blid och blyg varelse, men som i ett ögonblick kunde förvandla sig till den mest oförskräckta, uppoffrande dotter af sitt land; en själ, förunderligt sammansatt af vekhet och dristighet; ett lynne af på en gång månskenets svärmeri och vulkanens eld. Han hade gjort samma upptäckt som hela Comos stad, att i en vrå af en bakgata, på ett litet caf6, om hvilket de flesta kände intet, icke blott blomstrade en den skönaste ros, utan slog ett det varmaste hjerta för fäderneslandets sak och andades ett mod, som skulle hedrat mången solbränd krigare. Den gamle Jonnez roade sig numera ofta med att besöka detta caf, der han alltid var viss på att finna ett hungrigt öra för sina segernyheter från krigsteatern; och han hade efterband hos Carlota upptäckt endast allt flera och flera egenskaper, hvilka gjorde hennes naiva och oskuldsfulla sällskap behagligt för honom. Jonnez var en rik och i staden allmänt aktad man, hans besök hade satt gubben Lamma i den fullkomligaste hänryckning: och sjelfva det lilla cafet hade numera icke blott genom ryktet om Carlota, men äfven genom denna kunds ynnest blifvit något helt annat än då de österrikiska soldaterna höllo till godo dermed.