Aftonbladet – 12 december 1859, sida 2

velat detta, liksom du har velat det, och jag vill vara stark nog att kunna lefva detta fattiga lif ännu, liksom du har varit stark nog att kunna dö denna ädla död ... Han tryckte sönder en halfgången tår och lade uret tillbaka på bordet. Paolo Jonnez, min son och mitt allti utropade han derefter i en exaltation af blandad stolthet, trots, bitter smärta och jublande svärmeri, Paolo Jonnez, min son och mitt allt, god fransman och god lombard! Tack för dit korta lif, tack för din uppoffring, tack för din manliga bedrift, — ty bedrift är det tillräckligt redan att stupa för sin oafhängighet, — tack för det du hade hjerta i bröstet som en karl och för det att denna dag af ära icke fann dig, som många andra, rufvande fegt på ett lumpet mödernearf! Gud välsigne dig i den smula fri jord, der du hvilar långt borta ifrån mig, och — lefve Italien! : Denna spända själsstyrka gaf emellertid nästa ögonblick plats för en naturlig känsla af annat slag. Han kastade sig ner på en kanapå, täckte ögonen med sina begge händer och började innerligt oc) stilla gråta. Han hade på detta sätt legat en ganska lång stund, då han slutligen öfverraskades af en lätt knackning på dörren. I ett nu reste han sig, ätertog sin stolta ställning och min, men tvekade ännu huruvida han skulle gå och öppna. Det knackade åter. Hvem der! ropade han; jag har ju sagt till att jag vill vara ostörd. Affärer till i morgon! Jag vill ha fred i dag. En svag, men vacker qvinnoröst svarade utanför : ; ; Det ät icke affärer, signor Jonnez... Det är jag, Carlota. öd Carlota Lamma ! yttrade Jonndz för sig sjelf. Hon i detta ögonblick! Hvad vill hon?