redan rofvet i sina armar, då jag — genom ödets sällsamma nyck, också litet, jag medger de, på grund af vissa misstankar — kom alt vara tillhands och rädda åtminstone denna oskuld undan. hans högvördighets -— heliga broderskärlek. Hml!.. Min fru, jag har den största möjliga beundran och högaktning för er person, men jag förklarar öppet, att dessa edra hm, — behagar, mig fan så litet. Men min bästa monsieur fransman! svarade la Sandrina, med ett omotståndligt skälmeri, ni blir då inte ond på mig. Jag menade endast att ni väl aldrig i detta stycket skulle vara en smula, hvad skall jag säga? — naiv. Jag finner det af hela mitt hjerta otillständigt, att en prest tillåter sig äfventyr af den art; ni här omnämner, men — är man då i Frankrike så litet menniskokännare, att man ej vet, att den svarta drägten tyvärr icke är någon garanti för att ej derinnanför gömmas känslor för äfvenannat slags salighet än den öfverjordiska? O, skulle ni räkna så noga med våra stora fosterlandsvänner af olika stånd och ställning — 0, min herre! För öfrigt, hvad bjeltinnan i er lilla roman angår, går ni i borgen för henne? — förlåt mig, att jag, mindre haiv, än ni, gör er denna fråga! Känner ni henne? Nej, min fru, ej mer än alldeles tillfälligt! Men ni känner henne. S Dansösen gjorde en åtbörd af öfverraskning och frågade häftigt: Hennes namn? Jag vet det icke. Ni är då kanske här för alt jag skall säga er det? vJa, min frul . . Skämt å sido, min hederlige monsieur 2uave! Men litet närmare måste ni dock ha