sDenhe abbe Luigi och denne munk? Men, min herre, hut vet hi till n början att dessa båda personer håfva något fed hvarandra att skäffa? Deraf, min fru, att ni har haft den oturen att tappa dettä — visitkort (ban upptog det ur sin jacks) och låta det falla för mina fötter. Ah! Nå det var också en löjlig bändelse. Nej verkligen! Hur kän man vara till den grad malädroite!... Nåväl! Jäg vill dåsäga er lika uppriktigt; som ni frågar mig; allt hvad jag vet; jag kan så mycket lättare göra det; som detta är nästan intet. Abbe Luigi känner jag blott ganska lösligt; han bar några gånger vid besök i Milano äfven bebägat hälsa på mig; vi hafva talat om hvad som ligger, eller rättare sagdt, som då låg oss mest på hjertat, vi olyckliga loröbarder; hvilka aldrig glömt att vi dock ega ett fädernesland. Jag har funnit honom en underhållände man, varm r vår sak, kanske till och med nästan för ppet och häftigt brinnande derför i en tid, — ock ännu helt nyss — då detta var farligt att till och med endast låta ana: Denne andre bår jag aldrig förr sett. Han kom hit med detta Tilla kort, som en rekommendation från abben; han är stadd på en resa till några af våra bästa Patrioter, och som sjelf i denna trakt obekant, medan jdg bändelsevis är af icke få känd i dessa samma nejder och af gammalt underhåller med mycket folk en förbindelse, den ni, om ni så vill, kan kalla litet politisk, önskade han af mig några små tjenster för, som jag tror, fullt lojalt ändamål, hvilka jag äfven varit nog lycklig att kunna bevilja honom, Vi veta ännu ej rätt hur våra: fienders saker stå häremellan och Adda; det: är godt att alla fosterländskt sinnade personer hålla i detta ögonblick tillsammans för ätt, om så behöfves, kunna underlätta de allierades arbete. Icke sannt! Och förlåter ni ej