rart af er ätt fir tog reda på mig; hur fann ni mig? Allt detta talades med den yttersta liflighet, men fillika med en så älskvärd och okonstlad hjertlighet, att vår zuav blef både förbryllad och innerligt rörd. Han hade så mycket och så många olika saker att tala med sigrioran om, men han visste ej hvar han skulle börja. Min fru! stämmade kan. Nå, var jag hertigintia ? Nej, men ni var något mer än detta. Jag såg och hörde er i går afton, och jäg skall aldri, glörama denna qväll... Ah, det gjorde ni? Ja, Min fru, och jag kan bedyra ätt jag applåderade er med fullt ut samma kräft, som jag skulle dammat på en österrikafö; sans comparaison för öfrigt. Sedan jag fått sålundå veta hvem ni Vär, vär det alldeles icke svårt för rig att finna er, ty hela MiJano känner er, min fru; vet hi det?5 Det är möjligts. sÖGK jag tog mig då denna frihet, min fru; ty jag här något att ineddöla er, sedan jag nu vet hvem ni är, det jag ej visste sist. SVerkligen? Sitt ner, mr Beatuvallet, och låt höra !5 Zuaven krusade länge och Väl, fhen måste sitta ned i ef svällande sammetskariapg, hvarefter han började: Först och främst, min fru, tillåt mig, ehuru dettå ej egentligen hör till mitt ärende, fråga er helt uppriktigt: denne munk, som nyss var här, — hvad ville han?... Nej, det är dumt frågadt; hvad har han att göra med en viss abbe Luigi? eller ännu rättare: hvad har denne abbe Luigi med er, med ee att skaffa ?x Beavallet uttälade dessa ord med et så besynnerlig tön af qväfd harm, mtt la Sandrina nödgades betrakta honom med en vissrför: bluffelse.