med han skyndade öfver försalen öch försvann trappan utför. Beauvallet fixerade honom denna gång med fördubblad uppmärksamhet, liksom han i hans förbifart ville taga en .daguerrotyp af honom i sin själ, hvilket han också medhann, trots den ifver, hvarmed munken ilade att komma förbi; när skepnaden var utom rummet, kunde zuaven honom utantill. Betjenten hade försvunnit med Fra Casanova, dörren till den inre våningen hade tillslutits och ingen signora syntes till. Beauvallet hade redan väntat härutanför länge nog och hån begynte bli otålig. Till slut tänkte han för sig sjelf, att det icke just kunde vara med lifsfara förbundet att göra. sig påmint och knacka på. Knack — knack! Ingen rörelse innanför. Knack — knack! Ingen. Ändtligen hördes några lätta steg och ett med fruntimmersröst uttaladt stiginl Beauvallet lät icke säga sig detta två gånger. Ah, min bästa mr... hur var det nu igen? Beauvallon. S Beauvållet. : Ursäkta mig, ursäkta mig! (och bön fattade hans hand.) Jag hade till min skaåm alldeles glömt bort er, men jag fick ett besök, som gjorde mig 1:tet besvär för ögonblicket ... Ni kommer, icke sannt, för att fråga mig efter er vän; jag såg honom i går. Tyvärr, innu samma apathi! och läkaren vet ej riktigt hvad det skall taga-för läg, Dock är ännu att hoppas det bästa. Er väns ungdom skall rädda honom; och räkna på, att han skall. blifva skött med den största omsorg och att jag icke skall lemna honom ur sigte en enda dag! Jag har jä tedan lofvat er detta. Förstår ni min dåliga franska? ... Det var