Aftonbladet – 10 december 1859, sida 1

FEMTE KAPITLET Följande dags morgon vandrade en zuav fram och tillbaka i den yttre marmorsalen till signora Sandrinas praktfulla våning vid den stora gatan Corsia della Porta Orientale. Han hade redan för en stund sedan anmält sig för att erhålla audiens och hade fått löfte derom. Signoran böll-endast på att göra sin toilett; så snart den var afslutad — Medan han der vankade upp och ner öfver de hala marmorflisorna, inträdde från stora hufvudtrappan ännu en figur, en audienssökande utan tvifvel, liksom han sjelf. Denne följdes emellertid in genom dörren från trappan af en husets betjent, hvilken, i det han gick tvärs äfver salen och in tiil våningen, yttrade till den främmande några ord, som för zuavens öron tycktes på minen och tonen, hvarmed de utsades, innebära ett nådigt lakejlöfte om att göra allt för att få perso: nen i fråga först och genast insläppt. I sjelfva verket fann Beauvallet sig också — ty zuaven var Beauvallet — hafva gissat fullkomligt rätt, då endast några få minuter sednare den. inre dörren åter af samme betjent inifrån öppnades och — hvilken nedlåtande handling! — signor:n sjelf med tvenne steg trädde ut i förmaket, gjorde en förbindlig åtbörd mot den sednast ankomne och med den älskvärdaste stämma bad honom träda innanför. Beauvallet trodde sig förstå så mycket af den klingande italienska frasen, att hon