Aftonbladet – 10 december 1859, sida 1

de, vulkanisk, italiensk själ, som fyller hennes hela väsen och ger åt hennes föredrag den -lefvande poesiens prägel, som meddelar sig elektriskt åt -hela salongen, som fyller luften med hänförelsens miasma. Det är som om hela den lombardiska hufvudstaden i detta nu med ändtligen lättadt bröst gåfve luft åt sina under så många år undertryckta hemligaste känslor och sjönge dem fritt ut för hela verlden genom denna flickas mun. Det är Lombardiets pånyttfödda frihet; som genom denna vackra tolk brister ut isin segerhymn. Hvarje strof af la Sandrinas sång hälsades med bravorop och handklappningar att taga ner taket, men när hon hade slutat den sista versen, var det ej längre braval och applådissemanger, men en storm, en orkan, nära nog en jordbäfning. Så många verkliga bersaglierer, som funnos bland åhörarne, hade som genom en tyst öfverenskommelse samlats nere på golfvet, störtade nu fram niellan musikanterna i orkestern, stormade teaterestraden, som om den hade varit en österrikisk förskansning, voro som en man uppe på scenen inom några sekunder, lyfte sångerskan, invecklad i den trefärgade fanan, på sina axlar — lycklig den, som var bland de första ! — och buro benne på detta sätt i triumf kring teatern, medan orkestern åter spelade upp den nationella favoritsången. Under en förnyad storm af bifallsyttringar föll ridåen långsamt öfver denna lefvande tafla. Endast med svårighet lät sålongens entusiasm småningom stilla sig. Medan de elegantare logerna efternand tröttnade att ropa, stampa och klappa, fortfor ännu länge uppe under taket liksom en dyning af o ädret, bland alla dessa åskådare med mera otröttliga strupar, armar, händer och ben. Bland dem, hvilka regerade värst och tycktes nästan ha beslutat