Aftonbladet – 10 december 1859, sida 1

Ater förgingo några minuter, en fem, sex, 10: Derefter gick ridån upp. Allmän tystnad och den spändaste förväntan. En bersagliere visar sig på scenen. . Hvilken öfverraskning och hvilket oväntadt intermezzo! Det skulle vara operans tredje akt, sn det blir måhända — ett patriotiskt förerag. Nej: Det blir något ännu mera oväntadt och öfverraskandes Bersaglieren träder, svängande en trefärgad fana, närmare fram till rampen. Från hela . salongen skallar i detta ögonbliekett bravo, bravol som aldri r vill taga någo ända. Man har igenkänt den vackra dänsösen, Milanos och hela Italiens förtjusning. Det är hon från logen, signora Sandrinat La Sandrinal La Sandrina! Biava, braval La dival -oHön ämnar då icke ge ossen vapendans? vågar en. fransk löjtnant fråga sin granne, en milantsisk grefve. eller markis. Det skulle jag ej:tro. Deremot möjligen en sång. Ni vet icke att denna sällsynta flicka -är lika förvånande sångerska com djemförlig dansös. Det är sylfiden och sirenen i en person. Ahb I sjelfva verket har orkestern redan spelat upp introduktionen till en: bekant milanesisk fribetssång, och den intagande bersaglieren stimmer nu upp den med en röst, som skakar. lå Schkalas hela ofantliga teater...... Hon stämmer upp den med ett lif, ett uttryck. som snart öfvergår till en patriotisk extås; hor Sjunger ej blett mid srepe och bröst; men med blicken, inced sjelfva denna fana, som hon b mfattad med sin ena hand; det är en varm, blossan