Aftonbladet – 9 december 1859, sida 2

dessa famntag i det förstulna; dessa smäktande kyssår;... förspillda på en fegt O, jag kan bli ursinnig! Alla dessa famntag och alla dessa kyssar, hvilka hörde mig till, hvilka skulle hörtsmig till, 0, ganska bestämdt! om ej denna valp understått sig att komma mig i vägen — Hvilken afgrundsande är det också, somsskickar mig på: balsen alla dessa fördömda äfventyrare, just der jag har spelet redan så godt som vunnet och lyckan i-min hand! Ah, min skönat Du har icke gjort mig detta puts förgäfves! Jag hade gifvit mig sjelf en helig ed på att jag skulle hämnas, och jag har bämnats. I sjelfva ver et gjorde han ganska klokt, mid unga vän, deri att han lät skjuta ihjel sig på detta slagfält, der han nu hvilar en aln under jorden i värdigt sällskap. Jag hade aldrig tålt detta honetta äktenskap. Han har besparat mig ledsamheten af att skära tråden af. z Ett -honett äktenskap! Den tokan! Hvem säger, att icke äfven Jag skulle bjudit henne denna afundsvärda 100 jag var ännu icke då prest, jag kunde ha blifvit en ypperlig fänrik. NR Det har hon på sitt samvete, att fäderneslandet gick miste om en bättre klinga än den min vän Paolo någonsin förstod att föra. Då jag säger fäderneslandet, menar, jag — fast det är detsamma. Det är åtminstone icke denne herre med de alnslånga mustacherna, hvars brokiga arme jag för ögonblicket finner lämpligt att åtfölja! Förlåt mig, bleka skugga af en ung vän, att jag — förstår min pligt litet bättrel...n Han såg -på sitt ur och tycktes betagen af någon otålighet: Han fortsatte derefter vandringen upp och ner i rummet och talade åter för sig sjelf.