Aftonbladet – 9 december 1859, sida 2

AR . I gården är för ögonblicket temligen tomt hus. De: festa. spridda. truppafdelningarne marschera andra vägar och jernvägen 4transpörterar de stora massorna direkte till hufvudstaden. I en liten otreflig kammare öfverst sp under taket, der man är mera för sig sjelf, befinner sig dock sedan en halftimma en gäst. Han har uttryckligt önskat sig just detta lilla -afsides rum. Den främmande vandrar för sig sjelf fram och åter öfver golfvet. Slå felt kan det icke,, mumlar han inom tänderna, att detta slag skall träffa. Och träffa med besked! Att han är död, bevisar ju ringen, som jag jemte brefvet skickat henrie på hans vägnår tillbaka, tillika med porträttet. Nå, detta har hon måst hålla sig förberedd på, sedanhan absolut skule med och leka Hjelte, och hon har karakter nog;—karakter är det på denna flickan! — att bära ett sådant öde -med styrka och resignation. Men att han skille vara död på detta sätt, som förrädare .mot den sak, för hvilken hon och hennes hela slägt hemligen svärmat i alla tider med så mycken salvelsefull patriotism, ha, ha, hal... Nej, detta skall hon icke kunna bära. Nej, hon skall digna dervid,fsom en knäckt stam i skogen; hennes stolthet skall varda förödmjukad och hennes själ skall brista i blod. Och hon skall förbanna sin kärlek till denne ovärdige. Ock hon: skall förvisa ur sitt hjerta all denna dumma tro på en pojkes ära och på helgden af en entusiasm, som ännu ej blifvit torr bakom öronen. Och hon skall ångra, bittert, dessa år hon offrat åt en känsla, som blifvit återgäldad med så litet manligt mod och ärligt samvete, alla