Aftonbladet – 8 december 1859, sida 1

vaka i ett börn, slöt ögonen och genomgick sina tankar den sista tintmans hela äfvenyr. Mellan bilderna af denna abbe — verkligen alltså en abbe! — och denne beskyddare, förvandlad till en lumpen förrädare, stod zuavens gestalt för henne som ett slags engel Michael, : visserligen något brunare att se på och-med sitt mörka skägg vida mera soldatmessig än den ljusa engeln på byns altartafla, men icke alldeles utan dennes drag af en viss ridderlig stolthet och af hjerta på rätta stället. Midt bland all denna uselhet, fräckhet, äreförgätenhet, som fyllde hennes själ. med fasa och bitterhet, glänste hennes okände och oväntade räddares behjertade, om än något brusqua, ädelmod fram som en stjerna genom ett moln, och det gjorde henne godt att fasthålla sin inre blick dervid. Slutligen tog naturen ut sin rätt öfver den unga flickans, af den sistförflutna långa, nästan eviga dagens själsspänning. angripna nerver, och hon vaggades småningom in i en mild och rolig sömn, sådan man sofver den när man är sjutton år och hoppet i ens hjerta är mäktigare än stundens sorg. Beauvallet hade från bangården med lätthet funnit vägen till sitt qvarter. Under gåendet gnolade han på en gammal fransk visstump, lydande ungefär såhär: Denh fogeln, den flög sin kos, Som redan min jag sade, Den knoppen blef ej min ros, 3om jag mig utvalt hade; Trala! Ty menskan spår, Men Trollerolle-rolle han rår! Dock sörjer jag ej, fallaler-la! Tioup, tioup! tioup, tioup! fallaleri-la I! Ty mark och skog Ha make till broke ralltnog!s Något, som dock i vissa förekommande fal) kan vara vissa berättigade tvifvelsmål sakråmenskadt mycket underkastadt! inföll han med någon djupsinnighet för sig sjelf: Tioup, tiou! tioup, tioup! fallaleri-la! Tioup, tionp! tioup, tioup ...