Aftonbladet – 8 december 1859, sida 1

Men i stället för att hoppa upp -på fotsteget, vände hon om och omfamnade Beauvallet med tårar i ögonen. Mademoiselle, Gud välsigne er1.... Ni gör mig vek om hjertat; dock, det är detsamma, farväll... : Men -Lautetta Kom ej hellet denna gången upp i vagnen. Hon vände -ånyo om, ryckte från sitt bröst ett litet guldkors och stack det i zuavens hand. Det skall bevara :er i striden, det skall erinra er om — er ädla handling denna natt mot ett stackars värnlöst barn Mademoiselle, svarade zuaven utan att egentligen hafva förstått flickans ord; preziosö-souvenir! Mille grazie! Souvenir di voil Och nu — addiol Ännu en vexlad nick, och Lauretta var i kupån, tåget satte sig i gång, Beauvallet stod qvar; nästan med det intryck att han hade mistat något. FJERDE KAPITLET. Lauretta var dotter af en förmögen landtman i närheten af Mortara. I det sista året håde -hon först en-gång blifvit sedd och tilltaladaf en! främmande herre; då hon låg nere Vid den lilla ån och klappade kläder, derefter oftare och oftare på sina vandringar i trakten, till och med -hemma på gårdeny uppsökt af honom och, förföljd med de mest närgångna ömhetsförsäkringar. Hvem denne herre egentligen var visste ingen; endast att här ofta kom på besöktill en godsegare der i-nejden om hvilken ryktet, för öfrigt ej var det-bästa, ja om hvilken-:det till och med troddes att han, så sardinier ban var, underhöll ganska misstänkliga förbindelser med de mest desperata österrikiska herrar i Milano. Någon -hade en gång bedyrat, att han i Mortara hade sett och igenkänt: den främmande i ingen mindre bögtidlig skepnad än prestskrud och med radband vid bältet; men man ville omöjligt tro derpå, och i Laurettas föräldrars hus, der man hyste en from tanke om det högvördiga presterskapet, tillbakayisa