Aftonbladet – 8 december 1859, sida 1

rycket af de blandade känslor; hvilka dessa sista sekunder så rikligen framkallat hos henne; då Beauvallet medsåmma lugn, som nyss före den sista katastroferi; vände sig till henne och på så god italienska han förmådde fråpade om han kunde vara henne: till någon tterligare tjenst. Mademoiselle, Vous navete que disposer di: miot Utan att svara ett ord; men kastande en hastig blick inåt huset och rysande tillbaka söm för en blottad dolk,: fattade Lauretta spåsmodiskt zuavens hand och drog honom med sig genom trädgården åt ett annat håll än derifrån han kommit in: Hon öppnade här en port och de korhmo ut på en bakgata.: Hon såg sig ett ögonblick omkring, liksom för att söka rätta vägen: ; Dereffer, mera springande än gående, alltid ed sin räddare vid handen, vek hon af på: io olika vägar, några, söm tycktes: befinna sig snarare utom äh inom stadens gräns. Till slut skymtade Beauvallet framför sig, på ett afstånd af änhu några minuters väg, -någonting liknande ett grupp af långa bygningår; här och der meden Hög skorsten: Då de a närmare, igenkände han en jernbaneård. x F Det var ganska riktigt den; hvarifrån jernVägen går från Vercelli till Sänthiå: Fen j Lauretta störtade in till biljettbyrån. Tåget till!Santbia är då icke afgåtiget ännu? frågade hon med hörbar ängslan. Det går först om en qvart. Hon upptog en liten börs och betalte sin plats: sr d CT SFör imlens skull Fttrade hon derefter till Beauvallet, lemna mig ickeförrän tåget går!a T 4 a i Beauvallet förstod hehne fullkomligt på nhest bönfallande min och svarade: : Mademboiselle ; soyez 4ranquillol...... trantuilissimot; I När ändtligen signaleit gafs till att stiga opp i vagharne, var Laurettå den första att finna sin kupeå. Hör tryckte zuavens hand med innerlig rörelse, släppte denoch så — farväl!