Aftonbladet – 8 december 1859, sida 1

ni tvekar ännn. Farväl, herr trädgårdsmäster Savaglio, i morgon mördaren Littal Anselmo steg upp. Ett samtal! nå väll, — yttrade han långsamt, liksom förgäfves sökande att korhma ur labyrinten af en oändlig, konfus tankegång; jåg beviljar er detta. Han försvann genom en sidodörr. -4 Efter några minuters förlopp inträdde han åter, förande vid händen en ung, täck och blomstrande flicka. Luigi rusade fram och grep henne om lifvet med häftigheten oci den slukande blicken af en boa-orm. S Gud i himlen ! utbrast Lauretta,y jag är då förrådd! ! Anselmo ryckte blott på axlarhe och vände sig derifrån, Luigi slet flickan med sig gehom dörren utåt. I detta nu trädde Beauvallet med ett fast steg fram i hans yäg. Med den mest likgil tiga min och ton i verlden yttrade han endast, dock temligen högljudt: Tack för sist, herr abbeln ! Luigi stulsade af gatiska naturliga skäl; döck fann han sig genast, yttrade på italienska: Jag fö.står er ieke,, och försökte att gå vidare. Nej, herr abbatel återtog zuaven, detta var ej min mening. Lemna denna flicka, sil vous plaitb ? Luigt svårade med att stöta till honom med armbågen. ör Men vid:detta skulle man sett hvilke förändfing plötsligen inträdde i? bela sitvationed! Den godmodige Beauvallet Hade ögonblickligt örvandlat sig till zuaven-schakalen från: Pas eströ; Med ett nästah öfvermenskligt tag attade hån abben i skuldrorna och lösrycktt honom från den unga flickan, och somtman kastar ett vedträd elleret murtegel, lätBan Herefter det olycklige beskrifva en hälfcirkel fonom luften och med en ganska allvärsam uns neffalla på andra sidan trädgårdsmuren, i Slog ni ibjäl er, herr abbe?n ropade han åfter honom utåt gatan. Afgrund och förbannelsel Lauretta var ännu fullkomligt under in