Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

Men på ett äktningsvärdt afstånd bakom presten följde en annan, ensam nattlig vandrare, med falkögon spanande honom genom nattens dunkel och, oaktadt alla de olika afvikningar han gjorde gehom gator och gränder, aldrig ett ögonblick lemnande honom ur sigte. Så snart Luigi vek af om ett hörn, var den andre ögonblickligt, med några ofantliga, lätta språng vid samma hörn efter honom, väntade här en eller par minuter, med ögonen lurande framom husknuten, och satte sig derpå åter i gång i hans fotspår. Äfven denne andre man, i hvilken man vid skenet af en tillfällig blixt genast skulle hafva igenkännt Beauvallet le Zouzou, höll — under det han gick — en liten tyst monolog; den var af följande ungefärliga innehåll: Hvad denne vördige prest denna natt har för sig, vete vår Herre! Men att han vandrar på räfvens väg snarare än på den gode herdens, det ger jag mig fan på. Hade jag blott kunnat förstå hans samtal med. min vän bersaglieren!.. Men det är detsamma. Hvad jag derunder läste i hans ansigte och han; blickar under den fördömda presthatten, är tillräckligt för mig för att följa patronen en stund på hans promenad. Om satan någonsin spatserat omkring bär i verlden-Å en svart kåpa och med ett radband vid sin sida, så är det i denne abbes liderliga gestalt. Men derföre — vill jag icke heller släppa honom. Man kan aldrig veta hvad det kan vara godt för att ha litet reda på hvad en prest företager sig i skumrasket några timmar efter solngdgången. Återigen ett hörn och en ny gata! Jag följer. S Min vän bersaglieren är uppenbart en hederlig gosse, men tror sin svarta vän för väl,