Aftonbladet – 7 december 1859, sida 2

Presten i den vida slängkappan och den gråa hatten stannade snart utanför en trädgård, omgifven af en låg stenmur. Han klättrade öfver denna. Beauvallet tordes icke följa efter i hamn och häl, för att ej upptäckas. Han lät presten få ett litet försprång, tog derefter af sig sina sandaler, som han stoppade innanför sin jacka, och hoppade nu qvickt upp på stengärdet, döljande sig för all säkerhets skull bakom en hög buske, som deröfver sträckte sitt lummiga löfverk. Endast några famnar innanför muren låg ett litet hus, genom hvars ena fönster ett ytterst svagt ljus föll ut öfver gårdsplatsen. Presten stod redan vid dörren till huset och knackade på. Det är jag. Hvem jag ? frågades inifrån. Lås bara uppl Då dörren emellertid icke öppnades, gaf Luigi den med all sin makt en sådan knuff, att den sprang upp. Han skyndade in. Beauvallet började finna sig ytterst intresserad af äfventyret; han. kastade sig nu ner innanför stenmuren, närmade sig huset, fattade posto vid ena hörnet deraf och lade örat till. Det fönster, hvarigenom ljus skymtade, var öppet. Men äfven här kom den fördömda omständigheten i vägen, att hvad han hörde var — italienska. Öch man kan ej begära, att en zuav skall på några veckor hinna lära sig ett främmande språk mer än andra menniskor. Emellertid hörde han tonen af det samtal, som inne i huset var börjadt emellan Luigi och en främmande mansperson. Redan denna ton gaf honom tillkänna, att det var fullkomligt riktigt att han förblef på sin post. Se här — mellan oss — hvad som förhandlades! Denna gång, sade herren i gråa hatten,