Aftonbladet – 7 december 1859, sida 1

icke var några upplysta butiker i bottenvåninz garne, och der endast få vandrare befunnos ute. Här aflade ban i ett nu sin afmätta, högtidliga gång och började vandra på med stora steg. I fall plötsligen ett elektriskt ljus hade för vandlat nattens och den trånga gatans mörker till en klar dag, skulle en man, som händelsevis hade mött Luigi i denna stund och. på denna vandring, hafva öfverraskat honom med ett uttryck ishans uppsyn och hela hållning, som föga svarade till hans presterliga drägt. Denna blick, eljest så dunkel och oftast nedsänkt, endast då och då under hattens breda skygge sneglande åt sidan med ett förstulet kast, var nu uppspärrad, flammande af en inre glöd, nästan meteorisk. Kring munnen spelade passionens nervösa oro i hvarje fiber, en sällsam rodnad, förrådande ett blod, sjudande under hemliga vulkaniska känslors högtryck, målade hans eljest bleka kinder; ett visst spasmodiskt ryck i hans axlar röjde tigern, färdig att kasta sig öfver sitt rof; den knutna handen tycktes: endast sakna dolken, för att genast skola stöta till med lönmördarens vilda beslutsamhet. Medan han sålunda med allt längre steg och allt häftigare otålighet fortsatte sin vandring genom åtskillga gator och åt trakter, der slutligen nästan ingen annan mensklig varelse visade sig, höll han tyst inom sig en monolog af ungefär följande fragmentariska innehåll: På detta sätt är jag då ändtligen säker på min sak! ... Det är han, och han skall ej kunna undgå mig ... Hon ej heller. O Nemesis! förunderliga öde, som herrskar under stjernorna och leker med menniskan !.,. JEFF EEN Det är tydligt, att jag haft fullkomligt! i mina förutsättningar och gissningar. Vore det icke så, skulle Paolo åtminstone hafva haft det mod att motsäga dem. Hans tystnad var ett erkännande af min förmodans riktighet. Att han gaf mig namnet, präktigt! Hvilken