Aftonbladet – 7 december 1859, sida 1

förer fakta. Gossen föll i sjön af våda; intet är mera möjligt, äfven om jag skulle misstänka annat. Hvem som tagit engelsmannens engar, är en fråga, som jag lemnar åsido. Det kan ha skett på något af de usla hotellen i det schweiziska gränslandet. Gudbevars! ehuru jag icke tror det! Emellertid för att uppfylla all möjlig rättfärdighet och rädda från all efterräkning sonen af en — af en trotjenarinna, skickade din far engelsmannen hela den samma han förlorat (oaktadt dettog ett ej alldeles obetydligt tag i hans kassakista och i ditt arf), och sände Anselmo på dörren, det vill säga till Genua, för att gå till Amerika. Du förvånar mig, Luigil Du känner då ej sjelf allt detta? Ej hälften deraf. Blott något. Att han blef skickad till Amerika — ja. Nå det är då jag, som här skall berätta dig nyheter, i stället för att få veta något af dig! Hvad var det nu engelsmannen hette ? Luigi gjorde denna fråga med den oskyldigaste likgiltighet, alldeles i förbigående. Paolo Jonnez tänkte ett ögonblick efter och svarade med icke mindre oskyldig uppriktighet: Edgewick. Edgewick! upprepade presten; ganska riktigt! Och detta var ju för ungefär tre år sedan ? För fyra år sedan. En Septembernatt? Det minns jag icke.n Lika mycket. Han var litet låghalt, denne Anselmo ... Litet. Ett ärr öfver ena tinningen ... vill jag minnas.n Du har ett godt minne, efter så många år? pEn prest, min käre vän, kommer ofta i lägen, der detta är för honom till stor nytta; i hans umgänge med tusen slags menniskor förefalla så många sällsamma saker, der han utan detta skulle vara utsatt för de beklagli gaste misstag; ett godt minne och ett säkert öga äro en gålva af den allahbögste, som vi