Aftonbladet – 6 december 1859, sida 2

nalen för att vada! Vattnet gick öfver deras patronkök, det kunde ej längre bli fråga om att begagna ett enda skott; stor sak! Nu uppför backen, till hvilken man (blott) hade några hundra alnars väg! Rakt i elden af de 8 kanonerna! Viga som ekorrar, en avanth Gevären omvända och bajonetterna nedåt fö att fatta tag i jordvallen!... -Hurrah! En, tio, tjugo, femtio, hundra ärc redan uppe på höjden. De österrikiska artilleristerna hade. slagits med förvåningens lamhet vid synen af dessa sällsamma figurer, kraflande som smådjeflai uppför den branta backen, dessa obegripliga soldater, som, utan att lossa ett skott, inom några minuter bade kommit rusande åstad, Gud vet hvarifrån, öfver åkrar och kanaler, bortblåst flera hundra man och nu stodo öga mot öga med dem. De hunno aldrig att återkomma från denna sin förbluffelse, De tvenne yttersta kanonerna lyckades öster. rikarne rädda medelst en brådstörtad flykt. De andra sex voro redan i zuavernas händer, innan servisen fått fullända sin tanka om hvad parti som borde tagas. Denna backe generade icke längre general Cialdinis folk; Sardinierna avancerade åter fritt för elden i dess flank, fienden slog reträtt. Segern var icke längre tvifvelaktig. Kung Vietor Emanuel hade personligen följt zuavernas djerfva manöver. Han hade på sin mjölkhvita klippore hållit jemna steg med den susande stormen ända fram emot kanalen. De hvinande kulorna hade icke återbållit hans exalterade mod; sjelfva zuavernas böner hade icke blifvit hörda af honom. Han uppehölls först af ett moras, der han sjönk ner med sin häst, och derur han endast med möda och lifsfara räddades af några af Chambrons schakaler. När zuaverna efter slaget marscherade till