Aftonbladet – 6 december 1859, sida 1

på rof; — det är i hans gång någonting vaggande, men elastiskt, som vore han van att dansa på lina, det han måhända också i fordna dar har med framgång försökt. Uttrycket i hela hans hållning låter sig formuleras genom ett: holloj, ska vi ej ta enliten sving om? Efterhand som han kommer målet närmare, blir denna hans lunkande rörelse mera liflig, och han tager stegen allt längre ut. Slutligen blir det icke marsch, utan språng, och så griper ban sin moitit om midjan och dansar henne omkull, så att— hon aldrig mer står upp i detta lifvet! På detta sätt, i vaggande lunk, sågs truppen denna. dag marschera frå en afbruten teaterföreställning rakt i elden. Hvar och en hade i brådskan tagit med sig — gora zuavernas vana är vid dylika tillfällen hvad han nyss förut lyckats åtkomma för att göra sig en trefiig måltid och njuta lifvet. Den ene bar på ryggen; jemte tornistern, en präktig, oplockad gås, den andre bogen af ett får, den tredje ett väldigt stycke oxbringa, den fjerde öfver venstra armen en korg med diverse rart, deribland et; ofantligt saladhuf: vud, en femte den lilla kopparkitteln till den väntade ragouten, den sjette en knippa småskuren ved och stickor till kökselden. Några buro dessutom, på axeln sina kära kattor och kaniner, andra ledde i ett band, fästadt om armen, sin trogna lurfviga hund, en och ans nan bar på sin tornister en präktig tupp, flaxande då och då med granna vingar, Zuaven utan dessa fältkamrater känner sig olycklig och fattig; med en tupp:eller med en grå katt känner han sig herre öfver verlden. Och så bar det af, först nedåt floden, der sardinierna redan hade kastat ypperliga bryggor, två bräden breda, tillräckligt för en soldat, som ieke är rädd att gå öfver litet vatten. På andra sidan, vid Palestro, rasade redan kampen sedan flera timmar. Sardinierna, Cialdinis tappra trupper, hade mottagit österrikarnes anfall med lysande bravur och förstått att behålla de ställningar, de vär dagen förut tillkämpat sig. Konung Vie