Aftonbladet – 6 december 1859, sida 1

många mil när dessa sina franska kamrater i den utvärtes karakteren af det tusan djeflan), men man ser dock genast att dessa kompanier anlända ej direkte från öknen, utan hafva till sin fördel passerat en beklädnadskommission. Dessutom hafva dock dessa zuaver ett språk och och en nationalitet, — de äro till allra största delen fransmän, om än litet förvildade, många äro infödda parisare, — de hafva ett och samma skaplynne, — ett, som de redan hafva fritt utbildat för sig sjelfva, ehuru grundtonen deri är den äkta fransyskan, — de hafva till och med behof af en sak, detta förutan hvilket ingen blir soldat i bättre mening, De kunna misstaga sig om denna sak, såsom då vid krigets första början de helt naift upptogo det gamla härropet från Krim: Ner .med 7yssarneln Men redan detta bevisar dock att de känna behotvet af ett härrop — och de låta sig bättre upplysas. Nu, när en turco går till slaget, vrålar han som ett lejon, och efter segern uppför han en vild dans, utstötande demoniska, oartikulerade skri, men zuaven går i elden med ett vive la Francel, och bans segerrop var i Italien alltid, som de andras: evviva Iftalial I detta allt är en stor skilnad mellan de båda ifrågavarande egendomliga kårerna, men detta hindrar ej, att zuaven I åtskilligt dock endast är en tureo af högre ordning. Han. har af denna det öfvergifna trotset för allt hvad fara heter, det absoluta föraktet för vanlig strategi, denna hvad några kalla öfvermenskliga, men andra snarare djuriska, känslolöshet för möda, försakelse, svält, törst, temperaturförändringar, marscher, mnattvak. Men så kommer å andra sidan dertill det evigt glada lynnet, det godmodiga franska hjertat, som dock till slut adlar detta balfvilda hos honom till något sannt menskligt och som sålunda skapar honom till en ökta grundlig och stolt soldat. När han marscherar till striden, är det som ginge han till en dans; — på en turceo ser man redan vid första steget att han går ut