Aftonbladet – 6 december 1859, sida 1

äro snarast en karavan, en karavan, som går ut för att slåss. Eller det är en skara vilddjur från öknen, från Atlasbergen, från urskogarne. Man har kallat zuaverna schakaler och leoparder; turcos förtjena i dubbelt mått denna benämning; de äro schakalerna, leoparderna, hyenorna, tigrarne, de äro dessa vildmarkens ursprungliga svärmar, indelade i titulära korporalskaper, kompanier, regementer och divisioner och besoldade af det franska krigsdepartement. Huller om buller ser man i dessa turcos-skaror här en arab, här en marockan, här en halfspanjor, här en trefjerdedels sicilian, här en viglemmad son af den brännande Sahara, här en smalbent, men jernbård kabyl, här en krushårig neger, den ene med en mörkröd schal knuten om höfterna, den andre med en gul sidenduk oreglementariskt bunden som turban kring det svarta hufvudet, några -barbenta, de andra visserligen åtminstone något så när påbyxade, men gerna hvar och en efter sin egen smak, gerna också försmående soldatjackan och visande öppet sina seniga armar och sitt bara bröst. I denna kejserligt franska armåkår talas icke ens något språk, men en blandning af tio, tjugo, femtio språk och barbariska dialekter om hvartannat. De hafva intet, som egentligen förenar dem mer än raseriet att slita en motståndare, icke ens en fiende i speciel mening, i stycken, och den laddade långa studsaren är det enda, som är gemensamt för dem alla. Zuaverna bilda dock, som sagdt är, en trupp. De hafva åtminstone uniformens yttre soldatmessighet. De vida säckbyxorna, den österländska jackan eller vesten med sina egendomliga broderier, den lilla mössan med sin nedhängande tofs, nertryckt öfver bakhufvudet, den gulbruna läderbetäckningen öfver smalbenen, och de åtsittande damaskerna! Detta allt är visserligen tillräckligt fantastiskt vid sidan af det stolta paradgardet eller de allvarsamma, nästan dystra Vincenres-jägarne (och sjelfva de berömda sardinska bersagliererna, — Norditaliens zuaver, — med sina teatraliskafjädrar i hatten, komma icke på