Aftonbladet – 5 december 1859, sida 3

radt minimum för komministrars, sockenadjunkters och kapellpredikanters aflöning, med fästadt afseende å deras olika utsigt till befordran inom olika stift m. m. Stockholm den 5 Dec. 1859. R. Cederström. Friherre Sprengtportens yttrande om de unionella förhållandena. Med anledning af de anmärkningar öfver frih. Sprengtportens yttrande vid remissen af den Anckarsvärdska motionen, hvilka förekommo i den insända artikeln om de unionella förhållandrna i vårt fredagsblad, har friberre Sprengtporten förklarat att hans vid nämnde tillfälle fälda ord ha blifvit missförstådda, sannolikt med anledning af tidningsreferaternas ofullständighet, hvarföre han begärt plats i bladet för yttrandet i dess helhet, så lydande: Det är icke min afsigt, mina herrar, att fördjupa mig i betraktelser öfver det grannlaga ämne, som i detta ögonblick utgör föremål för ridderskapet och adelns öfverläggning; och jag får derföre, med förbigående af åskilliga åsigter, som den af mig högaktade motionären framställt, och hvilka jag icke kan biträda, hufvudsakligen inskränka mig till det förklarande, hvartill jag finner mig påkallad af frågans beskaffenhet. Att jag, som svensk, skattar Norges nationalitet lika högt som min egen, så snart man på denna grund icke uppställer fordringar, som äro oförenliga med föreningens id, dess syftemål eller de fördrag, som mellan de båda folken blifvit afslutade. Vi ega, m. hrr, i vår egenskap af förbundsstater, förbindelser att uppfylla, icke blott emot oss sjelfva, utan emot civilisationen och det europeiska statsförbundet, hvilka vi icke kunna på annat sätt fullgöra än medelst bibehållande af endrägt och genom en öppen, fördomsfri samverkan. På denna grundval hvila vår Nords framtid och de båda folkens lycka, sjelfbestånd och ära. Må derföre aldrig den dag randas, då de band skulle brista, vid hvilkas styrka och uthållighet redan försvunna generationer fästat sina förhoppningar. Så skall det icke heller blifva, m. hrr. Ty der finnes ett cement, som sammanhåller fogarne i unionsbyggnaden och skänker densamma tillräcklig styrka att emotstå småsinnets stormlöpningar. Och denna sammanhållande kraft, det är den politiska nödvändigheten, som genomgått tidehvarfven och tydligast i våra dagar talar till de mindre mäktiga beslägtade folken, att sluta sig tillsamman, på det äfven de måtte vinna ett inflytande på verldshändelserna och tillräcklig makt att emotstå de starkares påtryckning. Om en politik skall finnas emellan förbundsstater, så synes mig denna å vår sida klar. Beviljom, -m. hrr, Norge allt som rättvisan kräfver och som tillfredsställer dess nationalitets och sjelfständighets fordringar; men beviljom Norge intet, som förnärmar föreningens grundtanke och syftemål, eller som jäfvas af historiens vittnesbörd. Om vi lyckas att öfvertyga våra bröder på andra sidan fjellen, att detta och intet annat är vårt mål, och att vi icke betrakta politiken, men tiden såsom den härd, i hvilken den kedja skall smidas, som en gång kan komma att närmare omsluta de båda folken, vill jag hoppas, att man äfven inom Norge snart skall inse att, då man motarbetar föreningens fullkomnande, man äfven motarbetar sig sjelf.