Aftonbladet – 5 december 1859, sida 1

fram, viftade damerna med sina näsdukar och kastade blommor och kransar ner öfver de tåppra krigarne. När mörkret föll starkare på, klädde sig festligt hvarenda vrå af staden i bländande illuminationsljus, och öfverallt, hvar man gick, hördes från glada kretsar sång och vivatrop. : Icke minst briljant af lampor och ljus och pots å feu, var ett visst litet caf i närheten af österrikarnes stora kasern. Man firade der icke endast Garibaldis inmarsch, utan äfven en lycklig enskilt tilldragelse. Carlota var denna afton med alpjägarne kommen tillbaka; bon hade verkligen gjort hela deras tåg med öfver Sesto Calende och Varese, hon hade lärt känna hur det är, när en svärm kulor flyger förbi ens öron, hon hade fått se hur man bär sig åt att storma ett fiendtligt batteri, hon hade ett ögonblick varit nog lycklig att få leda sjelfva generalens häst, då Garibaldi i ett mer än vanligt hett handgemäng kastade sig blixtsnabbt ur sadeln, ryckte en bössa ur handen på den förste den bäste och rusade sjelf fram för att mana skarpskyttarne med sitt exempel. I hemmet fann hon ännu sin bror Alberto, som enligt hennes önskan för några dagar sedan var ankommen till Como för att se om den sjuke fadern och lemna nödtorftigt besked rörande anledningen till Carlotas förlängda frånvaro. Gubben, som för öfrigt de två sista dagarne varit kryare, blef vid dotterns hemkomst på en gång nästan som ett vinterny. Han betraktade henne länge med en känsla af blandad glädje och förvåning; atticke säga beundran. Carlota! — sade han slutligen — aldrig bar jag förr märkt att du ser så rasande bra ut; du är ju vacker som en dag! Och vore jag 40 år yngre nu, — men dettafär dumheter ...... Derpå lät han kläda på sig för att taga plats i sin länstol, vid det öppna fönstret. Han befallde att i cafet på stora väggen midt emot gatudörren skulle upphängas ett porträtt af Vietor Emanuel, som han egde undangömdt i sin heligaste helgedom, att hela