Aftonbladet – 5 december 1859, sida 1

par tusen man ordnade i trupp på stadens allmänna platser, och från landsbygden strömmade redan massor, liksom vårfloder från Alperna, tillsammans kring Como. Tiotusen bönder hade lystrat till stormklockans första appell. Klockan 4 kom en ny trupp antågande, nej susande, mot staden. Denna gång var det icke österrikiska flyktingar, det var — Garibaldis segerskaror. Men de kommo blott för att passera den igenom, äfven de. Det var som den vilda jagten, hvilken med buller och brak störtar fram genom skyn; det var en orkan, en vindstöt, redan ur din omkrets ögonblicke efter att du skyndat ur vägen för den. Garibaldi, efter att hafva slagit österrikarne vester om staden, ville genskjuta dem vid jernbauehufvudet åt Milano till. Derföre denna forcerade passage genom Como. I sjelfva verket uppstod der också vid jernvägen en ny kamp, men den var kort, ty österrikarnhe tyckte sig hafva fått nog för den gången,och e afdelningar, hvilka icke redan lagat så, att de voro ur skotthåll, funno snart den taktik riktigast, genom hvilken man räddar lifvet, om än med förlust af litet honnör. Som Garibaldi hade en natt för sig i stället för en dag, lät han här fienden löpa, vände så åter om till Como och gjorde nu sitt högtidliga intåg härstädes klockan 6 eftermiddagen, 5000 man stark, med flygande fanor och klingande spel samt tvenne eröfrade kanoner, klädda med grönt och blommor! Sjelf red Kan i spetsen för sin elittrupp; alltid med sina svarta plymer vajande i hatten och med siv vida kappa kastad öfver ena axelt. Hvilket mottagande! Hvilka hurraropt Hvilka evviva Garibaldil och evviva ITtalia! och evviva Vittorio Emanuele! och evviva Napoleone Hvilken hänryckning, hvilken furial Från alla offentliga byggnader väjade den trefärgade fanan, från domkyrkans torn den största, som varit att tillgå, för att för hela den omkringliggande nejden förkunna att friheteris däg var komrmåen, Från älta balkonger, der Garibaldis trupper märseherade