Aftonbladet – 3 december 1859, sida 1

och lät en gäll hvissling ljuda genom skogsdungen, Då efter några minuters förlopp detta icke tycktes hafva gjort behörig verkan, lyfte han sin musköt och afsköt den, så det ljommade i de kringliggande backarne. Carlota blinkade ej med ögat; hon tyckte det ljöd som en signal till hela Italiens frihet. Ändtligen kom en ryttare, sprängande i sträckt karrier. Carlota reste sig upp ur gräset, der hon hade satt sig. Dock var det icke Garibaldi sjelf — nej, sköna flicka ! — men det var en af hans adjutanter. Alpjägarne vexlade några ord med honom. Derefter red ryttaren fram till Carlota, mottog hennes papper, betraktade det med noggrannhet, sade ett hm! och försvann ånyo. Åter förgingo flera minuter: Fem, tio; kanske femton. Derefter hofslag, och densamme officeren till häst. Följ med mig! sade han till Carlota. Flickan lät ej säga sig detta två gånger. Är du rädd för att rida, min flicka ? Jag har hittills icke varit rädd för något jag vet -Sitt, upp i sadeln hos mig, så går det förtareln Den ene alpjägaren hjelpte Carlota upp i sadeln hos officeren, och så bar det af som ett yrväder. Carlota kände härvid alldeles ingen fruktan; men hon tänkte för sig. sjelf: Det här är ett hus, hvarest det minsann går raskt tilll FEMPE KAPITLET. De stannade utanför: ett litet tält, genom hvars öppning ett svagt ljus (ty det började redan skymma) kastade ett flämtande sken ut öfver den gröna gräsmattan. Då de trädde in, sågs en något äldre officer sitta vid ett litet bord, med en bok upps