Aftonbladet – 3 december 1859, sida 1

viken af sjön, och före solnedgången var Carlota lyckligt och: helbregda öfver på andra sidan. Hon hade ej mer än en halftimmas väg till Arona, hvarest — enligt hvad hon genast af strandboerna förnummit — Garibaldi verkligen hade sitt qvartet. Hon vandrade oförtrutet dit, eller hon rättare sprang, med hjertat hoppande af glädje och med sina vigtiga dokumenter innanför sin klädning. Tusende gånger hade hon sedan i går afton oroligt känt efter om hon ännu hade dem på sig; omsider närmade sig den stund, då hon skulle aflemna denna dyrbara skatt. Några böss-skott utanför staden fann hon Garibaldis första utposter, tvenne skäggiga figurer i skäligen fantastiska drägter, med fjädrar i hatten, med armarne: stödda på studsaren. Halt! Hvart hän? Till Giuseppe Garibaldi!svarade Carlota med frimodig röst, ehuru hon vid uttälandet af detta för henne nästan heliga namn kände en nervös darrning genomflyga hela hennes väsen. Till generalen kommer ingen., Jag måste.n Det är mycket sagdtx, yttrade den ene af alpjägarne med ett leende, NE ett ord förmycket, men just tillräckigt. , Hvad vill ni generalen ? Tala med honom. Och straxt. Se här — och hon upptog den lilla hemlighetsfulla papperslappen, som vi känna från morgonen i Como — se här! Var god och Iåt någon bringa detta till er general! Jag sätter mig ner och väntar under dessa mulbärsträd. De båda jägarne betraktade hvarandra och räumlade några ord sinsemellan. Slutligen framtog den ene af dem en liten silfyerpipa