Aftonbladet – 2 december 1859, sida 2

pelades folksången. rr — — Den ur sina ruiner återuppståndna Södra eatern invigdes i går afton. Den nya bygnadens ståtliga yttre motsvaras i det inre af en särdeles rikt och smakfullt orperad teatersalong, med två logerader, till hvilken leda rymliga och beqväma förstugor och trappuppgångar. Anblicken af teatersalongen gjorde ett särdeles behagligt intryck, och åskådareplatserna syntes beqväma och ändamålsenligt disponerade. Den enda bristfällighet i arrangementerna, man hade anledning anmärka, var ett besvärande drag vid dörrarnes öppnacde, ett obehag, som. dock bör lätteligen kunna undanrödjas genom dörrars anbringande i trappor och förstugor. Representationen öppnades med -:eti tillfällighetsstycke af F. Hedberg, kalladt Invigningen. Skådeplatsen, förlagd till Mosebackes trädgård, visar i en vacker fonddekoration den vidtberömda utsigten öfver hufvudstaden. I förgrunden ser man en del af den nya teaterbygnäden. Här sammanträffa nu teaterdirektören? och författaren?, för att öfverlägga om den invigningspjes, med hvilken teatern skall öppnas, och för hvilken författaren förgäfves söker en idd. Sånggudinnan? ingifver honom slutligen den planen, att framställa några bilder ur det folklif, som rörer sig omkring honom. Han lyssnar och blir vittne till en mängd samtal, i hvilka personer af.olika lynnen, samhällsställning och bildningsgrad föranledas af det nya Thaliastemplet, som de betrakta, att uttala sina åsigter om skådebanan och dess uppgifter. Författaren antecknar hvad han hör och öfverlemnar sina anteckningar till teaterdirektören, såsom den invigningspjes som bör uppföras, och direktören, som möttager den, uttalar på samma gång. sina. egna åsigter och afsigter med afseende på den nya scenens bestämmelse. Det lilla stycket var på samma gång en presentation af teaterns skådespelare, som samtligen deri uppträdde. . Derefter uppfördes ett nytt stycke, äfven af br Hedberg och kalladt Aldrig tör sent! dramatisk nutidsmålning med sång i4 akter. Arbetet, som afser att vara teckningar ur hvar dagslifvet omkring oss, vitthar att författaren icke saknar blick att uppfatta och förmåga att troget teckna karakteristiska företeelser, om han än icke i någon öfvervägande grad kan anses förmå afvinna hvardagslifvet dess poesi. Han har också väl mycket gifvit vika ör frestelsen att låta sina sedolärande syften framträda icke blott genom handlingen, utan uti didaktiska föredrag, och dessa, i förening med en benägenhet att iterera häntydningar och tankeyttringar, som redan haft tillfälle att tillräckligt framträda; alstra någon gång longörer, som trötta åskådaren och försvaga intrycket. Med afseende på en och annan scen bör äfven anmärkas, att om än sådana djupa skuggor i sambällslifvet tyvärr icke torde sakna motsvarigheter i verkligheten, de likväl äro att räkna till afarter af det slag, som måste från en helt annan sida angripas och icke gerna egna sig för framställning på skådebanan. Ett bortskärande af dessa för intrycket af det hela ofördelaktiga utväxter äfvensom vidtagandet af åtskilliga förkortningar synes så mycket lättare kunna ske, som stycket i allt fall var väl långt, så att spektaklet drog ut-en god stund efter kl. 11. Bland de spelande återsåg man, jemte de äldre -bekantskaperna från den fordna Södra teatern, äfven åtskilliga vid denna scen nyanställda skådespelare, som tillhört andra teatrar, såsom fru Ljungdahl, hrr Rohde och Bergström m, fl. Uti det här ifrågavarande stycket utmärkte sig isynnerhet hr Thegerström för en distinguerad hållning, en särdeles lyckad maskering och ett jemnt, oaffekteradt spel. Vid representationens slut inropades efter hvarandra teaterns egare, hr Wallman, direktören hr Zetterholm och författaren. Den sistnämnde framträdde dock icke, utan frambar hr Zetterholm hans tacksägelse till publiken. OR EEEEEEEERAR