Aftonbladet – 2 december 1859, sida 2

icke nå edra undangömda nästen i lunderna. Kanske i morgon skall vår arma stad upplefva krigets alla fasor, men på Comosjöns stränder skola foglarne sjunga och blommorna dofta samma frid som i dennå stund, och fjärilarne skola fladdra lika sorglöse, som om verlden endast vore en oändlig rosengård. Hvarföre är jag ej som dessa? En näktergal, en fjäril eller en fattig, lycklig alpros?.. Men i nästa ögonblick teste hon sig med en stolt min, och hennes kinder fingo en högre fodvad. Nej! — sade hon halfhögt — ty jag är något bättre, jag är italienska! Och hon ändrade härvid plats, för att sätta sig vid den lilla roddaren; hon tog den ena åran ifrån honom och började hjelpa honom att 19. Det roddes nu med en fart. Snari syntes i en vik till venster om båtens förstäf en liten by nere vid vattnet. Man styrde kursen dit Från flera håll af sjön hördes nu landsbyoch klosterklockorna ringa dagen in. Vid detta lag lade båten till vid San Georgio, och Carlota hoppade lätt i land: Från San Georgio begaf hon sig med raska steg uppåt en bergsväg, som hon visste föra till Chiasso, på schweiziskt område. Från Chiasso tog hon riktningen genom vilda bergstrakter rakt vesterut, efter att på nämnda ställe hafva hosen derstädes bosatt bekant från Como fått en ledsagare ett stycke tillvägs.. Snart hade de: passerat den schweiziska bergspets; som här skjuter ner i Lombardiet, och utkommo åter på lombardisk grund: Ienannan by, Roscabruna, der hon visste att träffa en ny bekant till hennesfar, fick hon låna en mulåsna. Hon lät nuföljeslagaren från Chiasso vända om och fortsatte på egen hand, ridande, sin färd till Varese genom bergen. Hennes bror, endast tvenne år äldre än hon sjelf, arbetade hos en optisk instrumentmakare ::Varese. Det var icke svårt att finna honom.