Aftonbladet – 2 december 1859, sida 1

corpo -d1 migliardi von Teufeln! Gif mig er flaska bränvin, acquavita, och det på evig: minuten, eller jag sticker rucklet i brandi Då ingen tycktes höra och porten åtmin stone förblef låst, börjades bultandet ånyo mec förökad styrka, åtföljdt af nya migliardi von Teufeln . Ändtligen öppnades dörren på glänt, och er ung sexton-sjuttonårig, täck flicka, i skäliger lätt morgondrägt, frågade genom springan utå hvad som var på färde. En österrikisk soldat trängde sig i detsamma in och gaf, i stället för svar, en massiv kyss på flickans blottade skuldra. Acquavite, min tjufunge! Jag är döende af törst och nattvak,. Una flascha dacquavita, verstehen sie ? Han hade fattat flickan om lifvet med mera närgången förtrolighet än ridderligt manår, och hon sökte förgäfves att göra sig lös från denna omfamning, hvilken, förutom brutaliteten, egde det särskilta obehaget af att vara temligen våt. Soldaten, som tycktes vara ganska Hemmastadd på stället, drog Carlota med sig inåt rummet, der han lät henne från en hylla nertaga en flaska och ett glas; derefter tog han på en stol plats vid disken och tvang la bella mädchenina att sätta sig på hans knä. Hon rodnade härvid ända upp till hårfästet, men det var af harm. Din skål, engel! Och han tömde ett råga spetsglas, fyllande det straxt ånyo. Ah, et var skönt! ... Der Teufel! sådant hundlif detta är, vi föra, sedan den förbannade Garibaldi — fast diavolo, tyst som muren! Och för öfrigt, stor sakt-—lefve kejsaren! (Ett nytt glag i bottnen!) Hal yttrade han derefter, i det han med en komisk högtidlighet uppdrog ur sin ficka någonting präktigt lysande, som han höll för Carlotas ögon, hat hvad säger. du om det, min sköna ta Ett ur? ah, ett vackertur! Hvemsär-det:, :Hvems? Mitt, för migliardi von Teufelnt utbrast. soldaten, vridande sin mustasch, smen det kan bli dilt, min engel, om du icke vi