Kurir från Köpenhamn. Den 25 November. Ministerkris och duskregn. — Valhall och kandidat Jörgensen. — En man, som kunde vara statsråd, men föredrager att vara muntrationsråd. — Kandidat J. fysiologiskt betraktad vid sidan af öfverste Tscherning. — En Brage i indiansk kostym — Niss Agnes — Svalget mellan Tivoli och den kgl. danska operan. — En entrechat öfver Belterna. — En ny entrechat tillbaka till fru Heiberg. — Är detta en dolk?s — Charlotte Bourponville som svenska. — En annan svenska. — Amor omnia vincito — till och med 200,000 rår. — En oegennyttig komplimang af författaren. Klockan är elfva på förmiddagen, och jag har tändt min stora camphinlampa för att försöka sätta dessa rader på papperet. Vi hafva nemligen i dag en af dessa London fogs, hvilka någon gång från Themsen och Kanalen drifva ända hit till Sundets stränder och förvandla sjelfva middagsstunden till en nästan ogenomtränglig skymning. Luften är appfyld at ett fint störregn; allt är grått, uktigt och otrefligt, liksom den politiska atmösferen på ett motsvarande sätt är genomträngd af ett ministerkrisiskt töcken, som åt hela den omgifning, hvari vi lefva och röra oss, förlänar en viss mustig kulör och en förarglig säkerhet i konturerna. Under sådana förhållanden, hvad skulle vi lämplipare kunna tala om, än om — kandidat Jörgensen på cafet Valhalla-i Fredriksbergs allå! Kandidat Jörgensen (hvilken icke är någon myth, utan en lifslefvande och faktisk kandidat) förtjenar obestridligen att betraktas som en af ögonblickets företeelser, om ej precist en af dess händelser. Hans titel antyder tillräckligt att vi här hafva för oss en man med stud.er och bildning, en man på höjden af sin samtids studentexamen. Med sin fond af kunskaper och sin talang till att göra dem illande, skulle denne man haft vägen öppen r sig till ledamotskap i Folkthinget, till värdigheten af ätatsråd eller konsistorialråd; men han har föredragit att skapa sig en karrier för sig, en alldeles ny och speciel, med ett ord: Etwas noch nie dagewesenes. Måhända till någon del påverkad af Andersens bekanta roman Improvisatören, måhända också lockad af tysken Saphirs ofantliga popularitet, har han stoiskt jagat ifrån sig hvarje annan äregirighet än den af en talare för folket, och uppoffrat sig för den id att hellre Vara familjen Sörensens muntrationsråd än verkligt justitieråd i statskalendern. I det gamla Atben skulle han stigit fram på torgen, bildat en skola och en stat i staten; mera öfverensstämmande med nutidens hela riktning, bar hän i detta moderna Nordens Athen valt sig ett cafå till sin agora, sitt forum, och bland Fredriksbergs många gänska märkvärdiga manifestationer har han blifvit den märkvärdigaste. Kandidat Jörgensen är redan genom den alldeles egendomliga ställning, han intagit i det nittonde århundradet, sjelfskrifven till värdigheten af ett sannt original; han skulle vara en typ, såvida genren icke inskränkt sig till detta enda exemplar, och han skall ganska visst blifva en tradition, länge efter det hän en gång har dragit sig tillbaka från det offentliga och hans fria ord har förstummats. Med en outtröttlighet, som gränsar till det fabelaktiga, uppträder han hvarenda qväll på ofvan besagda cafe, det första etablissemang på venster hand, när ni kommer innanför jernportarne till Fredriksbergs allg, fägnande och underhållande med sina prestationer ett talrikt, lyssnande publicum. Mannenär både deklamatör och improvisatör; dels ger han scener ur Oehlenschlägers stora tragedier, der sjelfva Dablqvist kunde ha åtskilligt att lära, dels håller ban föredrag öfver uppgifvetämne. Det är framför allt i detta sista han är utan like. Den ende, sm skulle kunna ställas fram vid eller emot honom, vore då öfverste Tscherning i riksrådet eller folkthinget. Liksom den genialiske öfversten, drager kandidat Jörgensen sig icke tillbaka för någotsomhelst föremål för menskligt vetande; är öfversten hvad timma och stund af dagen färdig till att i parlamentet orera om fyrtorn och hofslageri, i de finaste finansiella eller helstatliga, frågor, om telegrafen, om Gammelholms bebyggande, om konsten att väfva kläde, 0. 8. v., är kandidat Jörgensen det icke mindre, och han är, liksom öfversten, lika stark i den seriösa, den pathetiska behandlingen af de themata, hvilka föreläggas honom, som i den humoristiska och burschikosa. Kandidat Jörgensen är för öfrigt icke alldeles fri för att äfverledes vara litet poet, det öfyersten icke är. Nog af, i denna kandidat har ej blott en OConnell gått förlorad, utan ifven en Renå af Provence; han är emellertid nu sig sjelf och det är mycket. Familjen Sörensen, medan den i Valhall njuter af sitt glas öl (kredensadt af allt annat än valkyiör, i parentes sagdt!), skulle i hvad fall som helst säkerligen icke vilja utbyta hvarken den irländske folktalaren eller den proSä SN