Aftonbladet – 1 december 1859, sida 1

kavalleri går till. Vi bad honom naturligtvis aflägga våra tacksägelser. Vi hade nu öfverskridit slätten, och efter att en stund ha ridit uppåt mellan trädgårdar, omhägnade af rörbäckar, och derefter ett stycke längs foten af en cactus-behängd klippbrant, på hvars öfre rand stadsmuren-stod, svängde vi af åt venster omkring en klippa och befann oss vid stadens port. Denna bestod af ett ofantligt hästskohvalf i stadsmuren. Efter åtskilligt samspråk på arabiska mellan den kläfna läppen och vakten vid porten släpptes vi in, och i det nu inbrytande halfmörkret bar det åf genom trånga gator. Solen hade nu gått ned; men ännu fortfor muezzinen på toppen af stora mezquitans minaret att ropa de rätt-trogna till bön: Vi hörde hans dystra stämma öfver oss i dunklet, då vi red förbi foten af tornet. Slutligen nådde vi ett större torg. Här mötte en ytterligare stadsport. Det var porten till judarnas stad, ett med särskild mur omhägnadt qvarter, och hvilket endast genom denna port får ha förbindelse med morernas stad. I morernas stad var det redan tomt på gatorna och tyst, men här inne, i det näriga Israel, hvimlade detaf kaftaner och burnuser, och osande lampor upplyste rader af ännu öppna bodar. Ändtligen nådde vi. juden Nahums hus. Denne hedersman plägade näml. herbergera resande, — mot skälig vedergällning förstås. Efter ett par påbuliningar öppnades den jernbeslagna dörren, och genom en låg Port, så låg, att vi måste kröka oss, och genom en smal mörk gång fördes vi in på den inre gården, hvilken var liten och fyrkantig och omgifven af den vanliga hvalftäckta, pelarburna gången. Från denna ledde en trappa upp till ett öfre galleri, ty buset hade två våningar. Från galleriet ledde ett litet hästskohvalf in till ett långt och smalt rum, der vi inqvarterades.