Aftonbladet – 1 december 1859, sida 1

den, der de förmodligen varit inne på förtjenst och nu på qvällen. återvände till byarna i bergena. Bland alla vi mötte såg jag ingen karl, som ej hade något vapen, antingen och vanligast en lång morisk bössa på axeln, eller åtminstone en ofantlig pistol eller lång sabellik dolk framskymtande under burnusen. Det, som roade mig, var att se deras musulmanska stolthet. Utan tvifvel måtte två främlingar i europeiska drägter varit någonting för dem ovanligt att se. Icke dess mindre gick de oss förbi med en föraktfull uppsyn, som om de ej vårdat sig om att ens se på ett par kristna hundar; och icke en enda bland alla dem vi mötte, hvarken karl eller qvinna, såg jag vända på hufvudet, för att se sig tillbaks sedan de gått oss förbi, — Vi red nu öfver en liten öppen grässlätt. Bäst vi ingenting anade, kom vår moriska capitano, som hade lemnat sig ett stycke efter, plötsligt farande efter oss likt en rasande, i vildt sträck, med Haiken fladdrande efter sig som en lång fana, svängande den långa bössan öfver hufvudet som en lans och upphäfvande underliga, ohyggliga läten. Just som Jag nästan trodde, att han ämnade rida öfver oss, tvärstannade han, sättande hästen på hasarna, och lade an med bössan på oss. Derefter svängde han om hästen på bakfötterna, och for af bort igen ett stycke med full fart. Derefter vände hän åter och kom tillbaks till oss i skridt, med en uppsyn, som nästan liknade ettsmåleende; men som förmodligen var det hjertligaste skratt, till hvilket hans långa mörkbruna ansigte kunde klarna. Måhända skulle vi blifvit litet betänksamma vid bans anlopp, om ej vi sett på den mysande Hamet, att någon tillställning vore å färde. Han förklarade oss också nu saken och sade, att el Capitano hade af artighet velat visa, hur ett anfall af morisk!