Aftonbladet – 1 december 1859, sida 1

bergena kom vi ned i dalen, och nu började landet åter att bli bebodt. Här och der syntes en by af rörkojor med sitt bihang af lummiga trädgårdar. Dessa byar var ej uteslutande bebodda af soldater, såsom de vid Tanger, sade man, men i hvar by fanns dock några soldater, hvilka hade sina jordlotter. Den långa, ända fram mot hafvet gående dalen, på hvars botten vi nu färdades, hade alltmera sänkt sig, så att vi längesedan förlorat Tetuan ur sigte, bortskymdt som det. var af mindre, mellanliggande höjder; men nu stod en af dessa höjder — en tvärås, som sköt in i dalen från bergena på venstra sidan — tvärt framför oss, som om den ville stänga dalen och hindra oss att komma längre. Stigen klättrade dock öfver hindret. Just som vi nådde kammen af åsen, blänkte på nytt fram det hvita Tetuan, liggande på en bergsluttning midt emot oss och nu skiljdt från oss endast af en dal om ungefär Y, svensk mils bredd. Taflan var grann: till höger de molnkransade brådbranta atlasfjellarna; vid deras fot den genomgröna dalen, — Tetuans huerta, — vattnad af två slingrande floder, strödd med små hvita bygghader och i fonden begränsad af medelhafvet; till venster dalens norra gränsberg, uppstigande i afsatser likt en stor, oregelbunden. trappa; på den sista afsatsen, som bergsidan gör, innan den stiger ned i dalen, sjelfva staden Tetuan, och på trappsteget derofvan dess kastell; från kastellet, — stadens hufvad — en hvit ringmur hängande utför branten och sedan fortlöpande kring staden, lik den hvita, smala haiken, som moren lindar om hjessan och nacken och derifrån ned kring axlar, armar och lif; allt, både kastell, mur och stad bländande hvitt som -en snödrifva på den brunröda bergsluttningen. Vi började nu möta mycket landtfolk, som till fots eller ridande på åsnor kom från sta