Aftonbladet – 1 december 1859, sida 1

ödemark, man kan föreställa sig. Vi genomred formliga skogsdungar af oliveträd, som växte vildt; dessemellan hade man snår af svartgröna aldurros-buskar, af hvilkas små röda bär man äfven gör olja, fastän en sämre, blott till förbränning brukbar; ofantliga fikonträd öfverflödade, och lundar af korkoch andra sydliga eksorter sågs på bergsidorna, genom sin mörkare grönska lätta att urskilja från de mera grågröna olivgrupperna; öfverallt framstack oleandern sina blommande qvistar bland all denna skiftande grönska; här och der växte vinrankan vildt, och den hade då vanligen öfverslingrat något helt stort träd, och som rankans löf börjat gulna och rodna, så stack den af mot trädets grönska, så att ögat kunde följa med alla dess slingrande guirlander mellan trädets grenar och ända upp i toppen. — Slutligen bar det af mycket brart uppåt, och efter en stund nådde vi Dar-el-baida. Detta var en sluten fyrkant af hvita murar utan annan ingång än genom ett fast porthvalf, försedt med en jernbeslagen ekport. Inkommen befann man sig på en temligen stor, fyrkantig, stenlagd gård, omgifven af lider eller skjul med stenlagda golf. Dessa skjul var afsedda dels till stall,dels till rum för resande — jag bör tillägga omöblerade. Utåt visade huset eller föstet blott murar utan fönster samt den omtalta fasta porten. Sådana Dar-el-baidas finns der och hvar vid vägarna här i Marocco. I den, der Vi nu befann oss, var inlagd en garnison af fyra morer och sex judar, hvilken om nat: ten höll vakt. I alla sådana fästen vid vär garna utgörs alltid garnisonen till hälften af morer och till hälften af-judar. Förbållandet är betecknande. Denna garnisonstjenst kan visserligen vara en pålaga; men vapen: skyldigheten utesluter dock möjligheten af et medeltids-europeiskt förakt. — Ingen fick fara