Aftonbladet – 28 november 1859, sida 2

På statsutskottets riksgäldsafdelning har frågan om arfvodet åt landtmarskalken och talmännen förevarit. Såsom den första fråga, hvilken berör de vid sednaste riksdag beviljade löneförhöjningar, har densamma ett stort intresse, helst dess afgörande i sinakonseqvenser kan hafva inflytande på öfriga bestämmelser om löner och arfvoden. Erik Ersson och Per Nilsson från Espö sökte också få arfvodet nedsatt till bvad det utgjorde före sednaste riksdag, eller 600 rdr Tafl mår naden; men stannade i minoriteten, så att af. delningens förslag utgår på 900 rdr månadsarfvode. Oss synes det som skulle ständerna hafva allt skäl att sjelfva föregå med godt exempel på sparsamhet, och då vitro, att hvarken tidsomständigheterna eller den allmänna meningen, såväl ibland folket som inom representationen, talar för något slags flärd eller fåfänglig representationsskyldighet, så skulle det troligen icke vara olämpligt, om statsutskottet närmare betänkte sig innan det bifölle riksgäldsafdelningens förslag. Om ständerna godkänna såsom en grundsats att deras talmän skola föra stat?, som det heter, så torde de få svårt att förneka denna grundsats tillämpning äfven i fråga om statsförvaltningens och öfriga verks chefer, och följderna i fråga om hela löneväsendet behöfver man ej gissa sig till.