Aftonbladet – 28 november 1859, sida 2

bindelse hos hr Nagel derföre att han åtminstone låtit oss höra en del af denna gedigna violinkonsert, ehuru önskligt hade varit att den gifvits i sin helhet, då kompositioner af denna ordning mindre än många andra, af David, Alard, Bazzini med fleras, äro lämpliga att styckas. Då emellertid Viottis namn åter blifvit synligt på våra konsertprogrammer, hvarifrån det blott alltför länge varit bannlyst, bör man kunna hoppas att på någon blifvande musikalisk soir få böra antingen nyssnämnda E-moll-konsert i dess helhet eller, och kanske ännu hellre, samme mästares konsert i H-moll. Vidare spelade hr Nagel tvenne af sina egna eleganta kompositioner, nemli en Fantaisie för violin öfver favorit-temata ur Donizettis Elisir dAm re, samt variationer å la Paganini öfver ett tema ur nämnde kompositörs opera Anna Bolena. Om hr Nagel i de sistnämnda kompositionerna företrädesvis hade tillfälle att lemna många briljanta prof på en elegant virtuositet, en lätt och smakfull stråkföring, att låta oss lyssna till de mest välljudande och smekande flageolettoner, de mest pikanta och fjäderlätta pizzicati, så var hans föredrag af första satsen i den viottiska violinkonserten ej mindre erkännansvärdt för dess synnerliga renhet och en flärdlöshet, som man måhända icke alltid i samma grad återfunnit hos den talangfulle exekutören. M:ll Amalia Walin sjöng, utom tvenne romanser, Vitellias stora aria ur La Clemenza di Titon. Då Mozart skref denna i så många hänseenden beundransvärda aria i sin sista opera, hvilken i sin helhet, till följd af den vid öfverenskommelsen uppstälda, föga billiga fordran, komponerades med sina sex och tjugo musiknummer inom den korta tiden af end st 18 dagar, hade han icke många månader öfriga att lefva. Hans alltmera försvagade kroppskrafter hade redan ingifvit honom de sedan allt oftare återkommande dystra aningarne om hans snart förestående slut, hvilka aningar emellertid skull öfver hans sista kompositioner kasta en om möjligt ännu mera förklarad skönhetsglans än den sowm hvilar öfver de herrliga alstren från den period, då tonskalden i hela fullheten af snillets divinatoriska förmåga och skapande: kraft befann sig i sin konstnärsutvecklings zenith. Vitellia, den för öfrigt af dåraktig ärelystnad ända till grymhet förledda qvinnan, som uppeggat Sextus att taga Titus af daga i afsigt att derigenom sjelf få uppstiga på Czeesarernas tron, klagar i denna aria att blomstren vissnat på bennes lefnadsstig; hon ser redan döden nalkas sig helt nära med sin hemska attiralj: Stretta fra barbare Asrpre ritorte, Veggo la morte Ver me avanzar, Vi hafva i det föregående redan antydt Mozarts sinnesstämning vid den tidpunkt då denna aria diktades, .hvaraf man lätt finner, hurusom den sammanfaller med de känslor och det föreställningssätt, hvaraf Vitellia i denna scen beherrskas. Tonskalden behöfde alltså icke här taga sin tillflykt till fantasien; han hade endast att sätta i toner de röster han redan förnummit ur djupet af sitt eget bjerta. Väl har man klandrat, att Metastasios verser genom den myckna omtagningen och omflyttningen af orden rönt en svår medfart, men hvem skulle emot en kort, om än aldrig så dramatisk klagosång vilja utbyta denna på de ädlaste musikaliska tankar och de skönaste modulationer öfverflödande aria, hvaröfver det dödsanande snillet gjutit ett så idealiskt skimmer? — Hvad som ytterligare bidrog att höja intresset af detta nummer och att göra dess åhörande till en konstnjutning af sällsynt art, var den på en gång djupa och innerligt musikaliska uppfattning af kompositionens anda och betydelse, som m:ll Walin ådagalade i sitt föredrag deraf, och hvilken ensamt kan göra sångerskan mäktig af att, såsom nu var fallet, ifrån arians första not till dess sista alltjemt bibehålla dess tragiska höghet, utan att ett ögonblick sjunka nedom den. M:ll Walin, hvars röst tyckes Hafva vunnit i välljudande klangfullhet, utvecklade derjemte en synnerlig smak och säkerhet, ej mindre i modulationernas fina nyansering än i ett noggrant iakttagande af de i denna aria. mer än vanligt ömtåliga rytmiska finesserna. Af m:ll Sara Magnus utfördes larghetto och rondo ur Chopins F-moll-konsert, och utmärkte sig den unga pianospelerskans föredrag, såsom vanligt, för både smak och bravur. HAr Richard sjöng en romans, La promessan, af Rossini samt Georges Browns vackra aria med refrängen: Ah, quel plaizir detre soldat ur Boieldieus opera vita frun. Hr Richard ätergaf. denna aria i det nya italiano-germaniska sångaremanret, och, antaget att detta skulle lämpa sig för Boieldieus musik, rätt förtjenstfullt; men händelsen är den, att denna Boieldieus aria, i likhet med alla öfriga ifrån den franska musikens gyllene ålder, alldeles icke lämpar sig för detta manår eller ens tål vid detsamma, utan att dess ursprungliga romantik eller friska glädtighet förvandlas i en blaserad sentimentalitet eller. en genom röstens forcering mer eller mindre naturlig kraftyttring. En så kallad Morceau de salon för valdhorn exeqverades af hr Fernbacher, som, utan att ådagalägga några synnerligen framstående egenskaper såsom solist, utan tvifvel eger rätt mycken färdighet i behandlingen af sitt instrument. Konserten, hvars båda afdelningar börjades mel ouverturerna till Coriolanus af Beethoven och till Die schöne Melusine,