Aftonbladet – 26 november 1859, sida 1

allt här på kusten utträngt de loja infödingarna. Vid den omnämnda promenaden och nära vårt hotell låg ett nunnekloster. Tyvärr fick man ieke komma in i detsamma. Allt hvad man kunde komma underfund med var, att nunnorna måtte vara mycket fromma eller åtminstone ha otaliga bönestunder, att döma efter de oupphörliga ringningarna i klosterklockan, hviiken hängde öfver byggnadens afvel. Med korta mellanskåf slamrade denna klocka nästan hela dagen. Jag säger med flit slamrade; ty ringningen i Spanien sker ej såsom hos oss i långsam takt med stora tungrörda klockor af vördnadsbjudande allvarston, utan här ringer man häftigt och brådskande, allt hyad tygena tål, och som klockan vanligen hvarken är stor eller tung och dessutom sitter fästad i en grof axel, hvilken har ofvanför en motvigt af ungefär samma tyngd som klockan, så svängs denna under ringningen nästan ikring, så att den för hvart tag står på hufvudet kullerbytta och så tillbaks igen och upp på andra sidan, under det att kläppen faller och slår åt ömse sidor och slamrar som stöten i en mortel. Är klockan: stor, så att den ej sålunda kan svängas, så klämtar man på densamma med en hammare, alltid i sammå häftiga takt. Klockan på det närbelägna klostret var ej den enda, utan den hade många slammersystrar, så att, när de alla satte till ibland från olika håll, kunde man tro sig i en smedja. — Ni undrar måhända, att jag talar om kloster, då jag, tror jag, förut nämt, att klosterna numera är upphäfda i Spanien. Härmed förhåller sig så, att munkordnarna upplöstes helt och hållet, och deras kloster utrymdes; men det täcka könet behandlades något artigare. Visserligen indrogs nänneklosternas egendomar och andra inkomster likaså väl som munkklosternas till