Aftonbladet – 26 november 1859, sida 1

murar,. hvilka, sedan de kommit ned på den slätare marken, fortsätter sitt lopp rundt omkring staden. Alicante är nämligen en befästad ort. Utomkring staden och dess bergfästning breder sig sedan en knagglig slätt, som nu var aldeles förbränd af solen, grå och ökenartad, Men bakom slätten reste sig den vanliga herrliga bergramen, som lyckligt infattar alla utsigter af spanska medelhafskusten. Detta längs medelbafvet löpande bergsystem med sina solbrända, varmt gula och rödbruna stenfärger och sina dristiga — jag hade så när sagdt: ridderliga — linier, tecknade mot den mörkblå himlen, utgör ej allenast verkligen Spaniens största naturskönhet, utan man tycker sig liksom se en kristallisation i stort af allt poetiskt i spansk karakter och natur. Från Alicantes hamnbrygga inträder man i staden genom en hvälfd fästningsport. Denna, liksom stadens öfriga portar, stängs på ett gifvet klockslag om qvällarna, så att, om man då fördröjt sig utanför, så får man se sig om. efter nattläger; ty in i staden slipper man ej. — Sjelfva staden Alicante har föga egendomligt, Husena bär visserligen en spansk prägel genom sina balkonger, sina oftast platta tak ooh sitt dammiga, litet förfallna utseende; men för öfrigt är Ålicante en modern stad med breda och temligen raka, ospanska gator. — En sandad promenad, planterad med allser och omgifven af stenlagd gata på örse sidor — en bild i smått af Barcelonas Rambla — genomskär en del af staden. Viddenna promenad låg vår Fonda, ett hotell af samma qvalitet som det i Barcelona, men måhända ändå något smutsigare. Värden var en storpratande och temligen oförskämd piemontesare, såsom de flesta hotellvärdar i spanska kustländerna. Den företagsammare italienaren hari denna gren af industri nästan öfver