Aftonbladet – 25 november 1859, sida 2

dant vådligt föremål till på köpet och kammar sitt yppigt rika, svarta hår och fäster upp det med en hög -silfverkamm och en pil — äfven toiletten görs på gatan — så är man nästan förlorad! Jag tror också minnsann, att Valencianskan kammar sig och klär sig i håret hela dagen; ty hvar man går, ser man samma syn, och den skalkaktiga blixten ur hennes ögon röjer, att hon nog.ser, hur det står till! Ingen rosutan taggar likväl; ty Valencia är, sägs det, en stad, som bibehållit den gamla spanska traditionen om svartsjuka och dolkstygns 2 — i nav oh ser Aldra bäst tillfälle ätt se qvinnan af folket här har man dock, om man en afton ställer sig i håll på bron, -som leder ut -frånstadsporten och öfver floden ut till alamedan (promenaden) och till förstaden på huertan. Jag befann. mig der —afen händelse förstås! — en qvält vid solsättningen. Ut genom stadsporten kom en ström af arbeterskor från tobaksoch silkes-fabrikerna i staden. . Om också ej :alla-var vackra, så hade dock-alla en vacker typ;och många, ganska många, var verkliga skönheter, i synnerhet en, som gick stolt förbi oss med en liten knyck på nacken och ett drottning-leende. Med sin smärta och höga växt, sitt kolsvarta, bara hår, sin mörka hy — den mörkaste jag någonsin sett, nästan stötande i grönt, men med hög rodnad — sina svarta blixtrande ögon och sitt fina, förnämt ovala anlete, kom hon såsom ett slags personifikation af solnedgångstimman, kärlekens timma i Spanien, med mörker, rosor och ljus — — men trasig och smutsig som Spanien. Jag nämde alamedan. Valencia har naturigtvis, liksom nästan hvarje spansk stad, en promenad med denna benämning. Ordet kommer af alamo, poppel. Alameda betyder derföre egentligen ett ställe bevuxet med POPpe ar. Alamedan i Valencia ligger, som sagdt,