Aftonbladet – 25 november 1859, sida 1

STOCEEOLM den 25 Nov. Det synes som skulle den humanitet och det begär att så mycket som möjligt undvika allt, som kunde vara sårande för den norska nationalkänslan, hvilka utgjort de karakteriserande: dragen hos diskussionerna inom den svenska riksdagen rörande grefve Anckarsvärds motion, ha gjort snart sagdt motsatt verkan på en del af den norska pressen än den man borde kunna vänta och emotse. Det norska Afienbladet tyckes vara något oberäkneligt i afseende på sitt görande och låtande, åtminstone såvidt man för sitt bedömande använder de grunder och den måttstock, som eljest gör sig gällande för ett hedervärdt och anständigt förhållande. Nämnde tidning synes verkligen med all flit vilja gifva dem vatten på sin qvarn, som mena, att det icke är möjligt att på ett i allo vänskapligt och aktningsfullt sätt diskutera föreningens! brister och helt öppet framställa de önskningar, som från ömse sidor hysas, utan! tro att det är lämpligare att i afseende på Norge tala ur en sådan ton, som vittnar om en retad sinnesstämning. När grefve Anckarsvärds motion först anlände, framträdde Aftenbladet med en artikel, affattad i en ganska foglig och human ton och medgifvande att ett sträfvande till att afbjelpa unionens brister och misstörhållanden vore ganska loyalt. När sedermera den diskussion på riddarhuset blef bekant, som tydligt vittnade derom; att motiveringen af den Anckarsvärdska motionen allmänt ogillades och att icke den ringaste fiendtlighet mot Norge och dess sjelfständighet här finnes, höjde Aftenbladet betydligt tonen och förnekade rättmätigheten af. alla de fordringar, som från svensk sida blifvit framställde. När nu slutligen den debatt inom borgareståndet blifvit bekant, som utgjorde det amplaste bevis derpå, att Sverges medelklass är lifvad af de vänligaste känslor mot brödrafolket och med ovilja betraktar allt, som kunde innebära något intrång i dess sjelfständighet — nu uppträder Aftenbladet på ett sätt, som vi helst undvika att karakterisera, 1 det vi öfverlemna åt både svenska och norska allmänheten att bedöma, huru pass värdigt ett sådant svar på tal är, och att söka för sig förklara, huru det kan vara möjligt att någon kan göra sig skyldig till en så vrång uppfattning och framställning, som den man här finner. Aftenbladet yttrar: Föreningsfrågan gör nu sid rund bland riksstånden och har sednast varit behaodlad af borgareståndet. Som det vill synas, har man icke fästat sig så mycket vid tullföreningen och dylikt. Man har gått rakt på saken. Tanken, att föreningen bör vara starkför att kunna åstadkomma en stark armå, har här fått en ny form; i alla händelser ha dessa talare för första gången öppet uttalat den på svenska riksdagen. Och denna form är, att vi skola få en unionsrepresentation, deri rösterna böra fördelas efter skattebidragen, så att Norge blir representeradt med en tredjedel. Dock kan detta icke genast komma till stånd... Norge skall först dela sin frihet med Sverge, menar romanförfattaren hr August Blanche, — men på det sätt, att vi efter delningen ej behålla någon för egen räkning. Vi skola nemligen bli den lilla tredjedelen, som beständigt ligger under. Flera svenska herrar anse det vara bäst att konungen förelägger Storthinget ett sådant förslag, och såvida man icke har tillräcklig erfarenhet om, huru ett norskt Storthing behandlar dylika saker, går det ju an att försöka på en gäng till. Samma svenska herrar finna det underligt, att vi misstänka, att det är vår frihet man vill åt; nej, man vill bott ha en litet starkare förening. Hr Schwan kunde icke nog berömma hr Faye från Bergen och hans kolleger för den beredvillighet, hvarmed äfven de omfattat samma tanke, och han beklagar mycket, att den mötte ett så oväntadt motstånd i Norge. Det skulle vara ganska intressant att veta, om denna id om en föreningsrepresentation efter skattebidrag varit afhandlad under det kordiala umgänget i Stockholm mellan hrr Schwan samt hr Faye och kolleger; den skulle vara mycket egnad att uppmuntra de norska herrarne under deras besvärliga arbete för att få föreningen starkare. Det var emellertid att vänta att debatten om vår förening också skulle lägga i dagen tankar sådana som den ofvannämnda. Vi få tåligt vänta och bida; andra af samma sort skola nog komma. Men smås ningom blir det nog klart för svenskarne, att de kunna förvärfva sig frihet utan att tillintetgöra vår och att de kunna få en stark förening utan att för närma vå nationella tillvaro. Måhända skall man också, allteftersom debatten kommer till allmänhetens kunskap, inse, att det icke är föreningen som för ögonblicket tarfvar en rättelse, utan deras egna inre förhållanden. Blifva dessa sundare och bättre, befrias nog också nationen från de sjukliga drömmar, hvari den nu går och blickar utåt. Sinnet vänder om hem igen och glädjer sig öfver hvad man har. Vore svenskarne sjelfva ett friare och lyckligare folk, skulle de också mindre sysselsätta sig med att förargas öfver andras frihet och lycka. TSE vida svenskarne ännu icke, när det är fråga om Norge, riktigt förstå, hvar vårt lands frihet tar sin börjar och hvar den slutar, och således sjelfva försäkra, att de icke vilja förnärma vår frihet, på samma gång de verkligen göra detta — må vi en gång för alla säga dem, att det är få bland de talare, som i borgarestårdet yttrat sig, som icke sagt saker, hvilka kunna misstyda (?) vår frihet. Vi äro emellertid så vana dervid från pressens sida, att det icke oroar oss; föreningsfrågan genomgår först nu sin barnsjukdom i Sverge; vi böra vara tåliga och vänta. Men att hr Schwan åberopar högsalig konung Oscar som vittne för sin sak, stöter oss här utomordentligt för hufvudet. Den hjertansgode, vise Oscar var då sjuk; att i detta mellanriksförslag om ordnandet af tulloch sjöfartsförhållande se det stora, som skulle göra föreningen till en verklighet, förråder den sjuke konungens brist på styrka att behålla öfverblicken; den sänker sig och söker en hvilopunkt i det lilla, och försöker att deraf sluta sig till det stora. Hade vi många i Sverge, som såge föreningen och vår rätt i den så klart som kung Oscar gjorde i sin styrkas dagar, vore här ingen fara å färde. Den kärlek, som kung Oscars namn förvärfvat i Norge, härleder sig väsentligen från det sätt, hvarpå hans klara tanke och hans varma hjerta omfattade förehingen. I en annan uppsats yttrar Aftenbladet: Grunden till allt svenskarnes missnöje med oss ooh med föreningen ligger nemligen icke hos oss (ehuru de så säga), icke heller hos